Fackförbundet DIK: Regeringen sätter kulturen på svältkur
Vi måste inte vara eniga om exakt hur den kulturella välfärden ska vara beskaffad, eller hur den ska finansieras. Det viktiga är att tvinga alla riksdagspartierna att ta kulturen på allvar, skriver Anna Troberg, förbundsordförande fackförbundet DIK.
Det mest otacksamma jobbet i varje regering måste vara att vara kulturminister. Förväntningarna är skyhöga och rörelseutrymmet minimalt. Även om det finns många engagerade kulturpolitiker, så stannar andra politikers intresse för kulturen vid några fina ord.
Mobilisera för kulturell välfärd
När det är dags att ge adekvat utrymme för kulturen i den årliga budgeten betraktas den som festlig grädde på samhällsmoset och är det första som prioriteras ned eller bort. 2025 års kulturbudget är tyvärr inget undantag. Fackförbundet DIK uppmanar nu till en mobilisering kring kulturell välfärd för alla.
För kultursektorn har, som Magasin K visar, de senaste åren varit ett stålbad. 2023 års kulturbudget utgjorde den lägsta andelen (0,72 procent) av statens totalbudget på tjugo år. 2024 års kulturbudget utgjorde en ännu mindre andel (0,67 procent) av totalen och var lägst på tjugoett år. Med 2025 års kulturbudget slår Tidöpartierna ännu en gång ett bottenrekord med ynka 0,65 procent. Allt handlar – som politiker gärna påpekar – inte om pengar, men när man har nått en viss gräns blir det omöjligt att bortse från deras betydelse. Kultursektorn har inget extra hull kvar att leva på.
Nationella, regionala och lokala kulturverksamheter går på knäna och kan knappt upprätthålla sin dagliga verksamhet. De har små möjligheter att satsa på underhåll, samlingsvård, digitalisering eller extra säkerhetsarrangemang.
Sverige halkar efter i digitaliseringen
På Naturhistoriska riksmuseet rasade innertaket ned. På stadsbiblioteket i Ulricehamn läcker en oidentifierad svart sörja ur väggarna. Tidens tand tar inte paus i väntan på resurser. Den gnager glatt vidare på vårt unika kulturarv. Samtidigt halkar Sverige pinsamt efter i digitaliseringen av detsamma. Och personalen? Den förväntas trolla med knäna.
Roten till dessa problem är att det kulturpolitiska samtalet snuttifierats på bekostnad av övergripande kulturpolitiska visioner och en idé om hur de ska förverkligas och finansieras.
2022 släppte DIK rapporten ”Vart är kulturpolitiken, arkiven, biblioteken och museerna på väg?” Den visar att sju av åtta riksdagspartier saknar konkreta kulturpolitiska visioner. Det leder till att Sverigedemokraternas hårt ideologiskt drivna kulturpolitik vinner mark. Den som tvivlar bör väga de slaktade kulturbudgetarna mot det nationalistiska uppfostringsprojekt som den svenska kulturkanonen utgör.
Är kulturen viktig för politikerna?
Det är nästan omöjligt att utröna vilka övergripande kulturpolitiska visioner dessa sju riksdagspartier har när man läser partiprogrammen. Och partiledarna? Det är så ovanligt att partiledare pratar om kultur att vi fortfarande minns att Fredrik Reinfeldt gillade Da Buzz. Det borde vara lika självklart för partierna att formulera sina kulturpolitiska visioner och låta sina partiledare prata om dem, som det är inom andra områden. Kulturen är viktig. En gång i tiden tyckte landets beslutande politiker också det.
Regeringsformens andra paragraf slår nämligen fast att den enskildes kulturella välfärd ska vara ett av de grundläggande målen för den offentliga verksamheten. Det har den gjort i femtio år. Trots det talas det i princip aldrig om kulturell välfärd. Det är synd, för i begreppet ”kulturell välfärd” ryms en reell möjlighet att stimulera fram ordentliga kulturpolitiska visioner och konkreta idéer om långsiktig finansiering för att förverkliga dem.
Ta kulturen på allvar
Vi måste inte vara eniga om exakt hur den kulturella välfärden ska vara beskaffad och hur den ska finansieras. Det viktiga är att tvinga alla riksdagspartierna att ta kulturen på allvar.
En väg dit är att våga vägra snuttifiera kulturpolitiken, återerövra begreppet ”kulturell välfärd” och placera det som en trojansk häst mitt i det kulturpolitiska samtalet. Ingen politiker ska kunna komma undan med att vispa ihop en kanonsufflé med den ena handen, samtidigt som man hackar kulturbudgeten med den andra.
Den kulturella välfärden låter sig – i hävd av sin framskjutna position i regeringsformen – inte enkelt viftas bort. Det går inte heller att besvara frågor om den genom att rapa upp en serie kulturpolitiska punktinsatser utan en tanke på hur helheten ska hålla ihop och finansieras.
Det mullrar i Kultursverige. Det är dags för de politiska partierna att steppa upp.
Teknikföretagen: Så kommer oseriösa företag undan med att sälja osäkra teknikprylar
