Frågan om tjänstefel i fallet Kinberg Batra borde ha prövats rättsligt

Så fick Anna Kinberg Batra lämna posten som landshövding i Stockholm. Regeringens beslut var inte oväntat. Civilminister Erik Slottner framhåller att Justitieombudsmannens (JO) kritik mot Anna Kinberg Batra är så pass allvarlig att förtroendet för landshövdingen och länsstyrelsen inte kan återupprättas med Batra kvar som chef.

Kanske har Batras ansträngda relation till delar av personalen vid länsstyrelsen påverkat regeringens beslut – facket på länsstyrelsen har välkomnat beslutet.

Möjligen ansåg regeringen även att Batra påvisade bristande krismedvetenhet när hon direkt efter att JO släppte sin rapport basunerade ut, på så många plattformar som möjligt, att hon ämnade sitta kvar som landshövding – till synes utan att ha pratat med civilministern. Regeringens bedömning är att det inte finns förutsättningar för henne att sköta jobbet.

Är då allt frid och fröjd nu? Kommer beslutet leda till att förtroendet för länsstyrelsen – och statsförvaltningen – återupprättas? Det är tveksamt. Beslutet innebär nämligen inte att Batra i korrekta former avkrävs ansvar för sina eventuella lagbrott. Hon blir inte heller av med sin anställning som verkschef, utan flyttas från en avdelning i staten (länsstyrelsen i Stockholm) till en annan (Regeringskansliet) fram tills hennes förordnande går ut i februari 2029.

Ärendet borde ha anmälts

Regeringen hade kunnat välja att i stället hänga upp sitt agerande direkt på de lagbrott JO har konstaterat. Hon har ju, enligt JO, bland annat åsidosatt regeringsformens krav på saklighet och opartiskhet vid inte mindre än tre rekryteringar till länsstyrelsen i Stockholm.

”Landshövdingens handlande vittnar om nonchalans och bristande respekt för grundläggande bestämmelser som syftar till att bevara allmänhetens förtroende för offentlig verksamhet”, skriver JO. Hon har inte heller iakttagit reglerna för hur tjänster ska förklaras lediga.

Borde inte detta agerande ha prövats i korrekta former? Regeringen hade som arbetsgivare kunnat anmäla ärendet till Statens ansvarsnämnd för prövning. Resultatet hade då kunnat bli att landshövdingen i stället för att förflyttas hade avskedats.

Det finns goda skäl till att verkschefer inte hur som helst ska kunna sparkas från sin anställning. Att vara verkschef är i grunden ett förtroendeuppdrag, men också ett ömsesidigt förpliktande anställningsavtal.

Regeringen kan dock (ibland utan förvarning) fatta beslut om att avsluta en verkschefs uppdrag. Och då inte enbart på grund av att verkschefen har handlat fel utan också på grund av organisatoriska skäl eller nya politiska ambitioner. Det är minst sagt rimligt att det då finns ett visst anställningsskydd.

Men de fall där verkschefer flyttas på grund av att de har handlat direkt olagligt, som i fallet med Batra, är speciella. Som Tomas Ramberg framhåller kan den här typen av ”affärer” elda under bilden av vänskapskorruption i samhällets ledande kretsar. Han skriver: ”Att en person som sparkas för att ha blivit ertappad med fingrarna i syltburken ändå får fortsätta att uppbära en hög inkomst och en post i regeringskansliet har redan tidigare setts som stötande av många väljare. Väljare som nu blir påminda om hur mjukt en del landar när de får sparken”.

Frågan om tjänstefel har knappats prövats

Rambergs varning ska tas på största allvar. Det innebär att våra rättsvårdande myndigheter ordentligt måste pröva frågan om tjänstefel i den här typen av ärenden. Risken är annars uppenbar att medborgarnas förtroende för statsförvaltningen försämras, trots att chefen flyttas från sitt jobb.

Har då frågan om tjänstefel prövats ordentligt i detta fall? Nej, knappast. Visserligen har JO konstaterat lagbrott, men det är inte en fullständig ansvarsprövning.

Redan i april i år valde statsåklagare Thomas Forsberg att lägga ner förundersökningen om det tjänstefel som Batra hade anmälts för. Forsberg menade att den paragraf i anställningsförordningen, som säger att en myndighet som ska anställa en arbetstagare ”på något lämpligt sätt” ska informera om detta, är för vag. Han skrev att länsstyrelsens valda sätt att utlysa tjänsten ”inte på ett uppenbart sätt kan anses strida mot anställningsförordningens knapphändiga krav”.

Den slutsatsen är svår att förena med JO:s uttalande, som har sagts vara den kanske starkaste kritik som JO har uttalat mot en verkschef i modern tid. Till pjäsen hör att JO nyligen i ett liknande ärende kritiserat ett snarlikt agerande. Här kan man inte låta bli att undra vad statsåklagaren menar att en verkschef ska göra för att handlandet ”på ett uppenbart sätt” ska anses strida mot reglerna i anställningsförordningen?

Det är viktigt att våra främsta juridiska kontrollinstanser visar att befintliga regelverk duger genom att uppenbart felaktiga beslut som fattas av de högsta cheferna i staten får de disciplinära eller straffrättsliga följder som lagen föreskriver. Inte minst är detta viktigt i dessa dagar när den felaktiga föreställningen att staten saknar ett tjänstemannaansvar tycks få allt större spridning och att regleringen av tjänstemannaansvaret därför behöver stärkas.

debatt@altinget.se