Hur vet vi att FoU-avdragen gynnar rätt saker?

Vad menas med begreppet ”utveckling”? Jag funderar på detta när jag tar del av uppgifter om hur många företag som utnyttjat den lägre arbetsgivaravgiften ”för personer som arbetar med forskning och utveckling i ett företag”. Vad som menas med forskning förstår jag – men ”utveckling”?

Allt fler företag har använt det så kallade FoU-avdraget sedan det infördes. År 2014 användes det av 2227 företag, att jämföra med 2803 företag förra året. Det innebär att företagen endast betalar 11,83 procent i arbetsgivaravgift på bruttolönen. De flesta av oss har en arbetsgivaravgift på 31,42 procent, något som minskar löneutrymmet för den enskilde arbetstagaren.

Vetenskapen ska rädda oss

Tanken med avdraget är naturligtvis föredömligt god: att främja forskning och utveckling. Ingen tänkande människa kan väl vara emot detta? Det är ju vetenskapen som ska rädda oss från klimatförändringar, antibiotikaresistens, Alzheimers och nästa pandemi. 

Problemet är bara att vad som ryms i begreppet ”utveckling” är svepande och vidlyftigt. Så här skriver Skatteverket på sin hemsida:

”Med utveckling menar vi systematiskt och kvalificerat arbete med att i kommersiellt syfte använda resultatet av forskningen för att utveckla nya varor, tjänster eller produktionsprocesser eller att väsentligt förbättra redan existerande sådana. Forskningsresultat ska vara en avgörande förutsättning för utvecklingen. Kravet på att utvecklingsarbetet ska utgå från forskningsresultatet är till för att skilja det från vanligt arbete med att löpande utveckla en produkt som redan finns. Till exempel att förfina, justera eller anpassa en produkt.”

Till vilken nytta?

Omfattas ett företag som utvecklar produkter eller tjänster för mindre hedervärda syften? Ett företag som säljer krigsmateriel, eller som utvecklar en app som är optimerad för att maximera spelberoende, eller som hittar nya sätt att extrahera fossila bränslen ur jorden?

Dessa företag kan mycket väl arbeta ”systematiskt” (vilket framgångsrikt företag gör det inte?) och grunda sin affärsidé på kvalificerad forskning publicerad i välrenommerade vetenskapliga tidskrifter. Mig veterligt gör inte Skatteverket någon prövning av produkternas och tjänsternas samhälleliga nytta eller moraliska grund. Det ska vi vara tacksamma över – moraliserande myndigheter har vi nog av – men det motverkar samtidigt avdragets förment positiva effekter.

Tre gånger högre avgift för frisörer och snickare

Samtidigt får de frisörer, snickare, busschaufförer och barnmorskor som får hjulen i ekonomin att snurra hålla till godo med en nästan tre gånger så hög arbetsgivaravgift och den lägre lön det innebär. Rättvist? Nja.

Skatteverket uppger i mejl till mig att endast fem företag (det vill säga mindre än två promille av totalen) nekades att göra FoU-avdraget förra året. Det låter som ganska bra odds för en kreativ arbetsgivare som spelar avdragsbingo. Det går alltid i efterhand att hitta någon PhD som ägnar sig åt nydanande ”forskning” vars upptäckter och rön man kan luta sig mot.

Höjda avdrag, sänkta krav

Den 1 juli förstärktes FoU-avdraget ytterligare. Det innebär bland annat att kravet på att arbetstagaren ska arbeta en viss tid med forskning eller utveckling sänks samtidigt som det maximala avdraget höjs från 450 000 kronor till 600 000 kronor per månad. Notan för staten beräknas uppgå till omkring en halv miljard kronor årligen.

Tidigare har finansminister Magdalena Andersson motiverat avdraget med att Sverige måste ligga i framkant på en global marknad där innovation medför en konkurrensfördel. Så är det naturligtvis. Men det räcker inte med en lovvärd ambition. För att undvika att satsningen gynnar mindre nogräknade aktörer på bekostnad av vanliga löntagare krävs en betydligt mer genomtänkt plan.

Det finns det faktiskt forskning som visar.