Christer Borg: Vattenförvaltningen behöver resurser – inte mer politisk styrning
DEBATT REPLIK. Att låta politisk ”kompetens” spela en roll i ett direktiv som syftar till en bra och god miljö, är en omskrivning av att låta näringslivets lobbykrafter få genomslag via politiken, så att miljöarbetet inte hotar en enda näring. Det skriver Älvräddarnas Christer Borg i ett svar till Sindre Langaas.
Av: Christer Borg
ordförande Älvräddarnas Samorganisation
Den absolut viktigaste åtgärden just nu för att få fart på vattenförvaltningen är att öka resurserna till länsstyrelsernas miljöavdelningar. Länsstyrelsernas arbete är grunden för vattenmyndigheternas underlag, och det är först via ett adekvat och brett tillsynsarbete som miljöbalkens nuvarande och eventuellt kommande krav kan genomföras. Resursbristen är skriande och den låga tillsynsfrekvensen är den enskilt mest hämmande faktorn för vattenförvaltningens genomförande. Omorganisation av myndigheterna avhjälper inte det problemet.
Sindre Langaas menar att Sverige har valt fel väg i implementeringen av EU:s ramvattendirektiv. Påståendet är en fortsättning på en tidigare förd retorik från näringslivet. Men slutsatsen, att det är en felaktig överimplementering av Sverige att miljökvalitetsnormerna ska vara juridiskt bindande, är inte korrekt.
Frågor från EU
Varje medlemsland får välja sätt att implementera, så länge målet god status uppnås. Sverige fick i november 2014 ett antal frågor kring vår implementering av ramdirektivet för vatten av EU-kommissionen. En av frågorna handlade om huruvida miljökvalitetsnormerna är juridiskt bindande eller ej i Sverige. Frågan implicerar att EU anser att normerna ska vara juridiskt bindande eftersom målet god status är juridiskt bindande för medlemsstaterna. I ett avgörande där Grekland dragits inför EU-domstolen av EU-kommissionen refererar domstolen till miljömålen i artikel 4 som vattenkvalitetsnormer som ska vara uppfyllda vid ett visst datum. I samma mål kan man även konstatera att domstolen kopplar samman förvaltningsplanen med en skyldighet för medlemsstater att vidta relevanta åtgärder för att nå miljömålen, och generaladvokater har varit tydliga med att miljömålen i artikel 4 i ramvattendirektivet ska uppnås.
Dubbla budskap från Sverige
Svaret från Sverige till EU-kommissionen på frågorna i november 2014, att miljökvalitetsnormer är rättsligt bindande, visar också att regeringen anser att det är rätt tolkning, men tyvärr har normerna i Sverige inte blivit bindande på det sättet att domstolarna tillser att de åtgärder som normen innebär ska genomföras. Mark- och miljööverdomstolen har i domslut angett att de anser att miljökvalitetsnormerna enbart är vägledande. Ännu så länge har inte sakfrågan bedömts av Högsta Domstolen. Regeringens svar till EU-kommissionen är med andra ord inte korrekt.
Sverige har redan stora problem att genomföra vattenförvaltningen, i huvudsak beroende på att lagstiftningen inte ger någon myndighet rätt att ålägga verksamhetsägare åtgärder som skulle kunna se till att miljökvalitetsnormerna följs. Att vi sedan har ett näringsliv som på olika sätt, bland annat skräddarsydda rapporter om ”felaktig implementering” av EU-direktiv, förhalar processen och sätter griller i huvudet på politiker, gör inte att processen löper smidigare, tvärtom.
Vinstintressena först
Hela agendan att försöka få miljökvalitetsnormer till en form av ”ansträngningsförpliktelse”, helst via politisk styrning, är egentligen inget annat än den vanliga synen från näringslivet på miljöpolitik och dess genomförande, det vill säga miljömål kan möjligen vara bra, om de inte på minsta sätt stör näringslivets operationer. Miljömål ska eventuellt genomföras i en avlägsen framtid, men bara om det inte påverkar vinstintressen. Eller omformulerat, miljömålen ska nås om de inte lägger orimligt ansvar på företag och verksamhetsägare, ”orimligt” i detta sammanhang tolkat som påverkan på vinstintressena.
Ge vattenförvaltningen fart
Vi får hoppas att våra politiker vågar låta fakta och data från verkligheten styra miljömålen. Endast då kan vi nå både nationella och EU-rättsligt bindande miljömål, och precis som Sindre Langaas påpekar så finns det redan ett alldeles utmärkt skydd i miljölagstiftningen mot alltför ingripande miljökrav, det så kallade orimlighetsrekvisitet. Sluta med förvillandet och sätt fart på vattenförvaltningsarbetet, så vi slipper rullande viten från EU i allt för många år. Bäst vore om regeringen kunde skapa en förordning som bryter igenom rättskraften i alla otidsenliga tillståndsdomar inom vattenverksamheter, som sedan vattenmyndigheterna med rättslig verkan skulle kunna använda för att ställa krav och få åtgärderna genomförda.
Politisk underskott i vattendirektivet ger legitimitetsbrist
"Älvräddarna borde välkomna mer vattenpolitik"
