Det finns folk till allt, Anna Kinberg Batra

Många av oss har nog egenheter som kan motivera uttrycket och huvudskakningen. För min del är en sådan märklighet att den mest fascinerande kurs jag läst var den i svensk förvaltningshistoria. Detta hände på slutet av 1980-talet på Göteborgs universitet och kursen gavs av ekonomisk-historiska institutionen där jag även i övrigt var inskriven. Det kändes som fjällen föll från mina ögon och att jag efter avslutad kurs förstod samhället på ett helt nytt sätt. Kursens storhet låg i att den inte behandlade den offentliga förvaltningen som en isolerad entitet utan som en del i det omgivande samhället och de långa linjer som utvecklades där.

Ett nödvändigt ont

Sedan dess har intresset följt mig, så till den grad att min kollega och jag till och med startat en podd om statliga utredningar, SOU-podden, som sannolikt ses som ett rejält av sömnpiller för de flesta. Min kärlek till den svenska förvaltningen delas inte av så många och inte heller är kunskapen om densamma särskilt utredd. I stället har förvaltningen varit strykpåse under flera decennier och ses i bästa fall som något nödvändigt ont. Min åsikt är att en väl fungerande förvaltning är grunden för ett både demokratiskt och effektivt samhälle.

Orsaken till den negativa synen på den så kallade byråkratin finns att söka på många håll. Den allmänna högervridningen som gör att allt gemensamt framstår som suspekt, försöken att leda myndigheter som företag à la NPM och kanske även det massiva inträdet av nya yrkesgrupper som i många fall saknar den traditionella utbildningsbakgrunden för tjänstemän. Sammantaget skulle man litet kategoriskt kunna säga att offentlig sektor har dåligt självförtroende och bristande självförståelse.

En inre moralisk kompass? 

Inte blir det bättre av det ständiga tjatet om ”tjänstemannaansvar” vilket även bygger på en rad missförstånd som jag skrivit om här. Jag skulle hellre se en inriktning mot vad jag skulle vilja kalla tjänstepersonsheder, som jag uppfattade som mer närvarande för ett antal decennier sedan. I motsats till hot om repressalier bör tjänstepersonen få känna stolthet över sin viktiga uppgift och även medvetenhet om det tunga etiska ansvar som följer med rollen.

Betoning på att utveckla ett etos kopplat till tjänsteutövningen tillsammans med ökad kunskap om basala förutsättningar för offentlig sektor tror jag skulle vara en betydligt mer verksam metod för att undvika maktmissbruk och korruption än repression. Då skulle även det som inte är olagligt men däremot olämpligt kunna undvikas.

En inre moralisk kompass skulle förhoppningsvis fått Anna Kinberg Batra att hejda sig innan hon som landshövding började anställa sina vänner till välavlönade tjänster på länsstyrelsen. Likaså kanske Vinnovas gd inte heller skulle varit så frikostigt inställd till sina gamla bekanta som Jens Nylander pekat på att hon varit. UD kanske skulle börja respektera offentlighetsprincipen istället för att mörka och förhala utlämning av allmänna handlingar. Kanske till och med Magnus Ranstorp skulle insett ironin i att tilldelas ett pris för källkritik i samma veva som han började retuschera sin bakgrund. Alla dessa potentater skulle kanske inse att hederlighet och etos inte bara är bra i teorin utan gäller till och med dem.

Slå vakt om svenska förvaltningens grundprinciper 

Som vi vet rutschar Sverige också nedåt i korruptionsligan och vi behöver all friktion vi kan få i den nedförsbacken. Att långsiktigt satsa på att få fram stolta och, mot korruption vaksamma, tjänstepersoner som slår vakt om den svenska förvaltningens grundprinciper skulle vara som att släppa in frisk luft i ganska unkna miljöer och gagna hela samhället.

Det finns inte bara folk till allt utan även en SOU för alla tillfällen som här med  SOU 1997:28, I demokratins tjänst: statstjänstemannens roll och vårt offentliga etos, rapport till Förvaltningspolitiska kommissionen med den alltid lika saknade Lennart Lundquist som enmansutredare. Vi förvaltningsnördar jublar (stillsamt).