Naturskyddsföreningen: "Enskilda skogsägare kan inte ta ansvar för helheten"

Av: Johanna Sandahl
ordförande Naturskyddsföreningen

Miljömålen, med dagens preciseringar, är omöjliga att nå skriver Sven Erik Hammar ordförande i LRF, Skogsägarna, som svar på Naturskyddsföreningens artikel om vad regeringen kan göra för att förbättra både skyddet och brukandet av skogen.

Lena Ek skriver däremot i sin replik att ”Flera av delmålen under miljömålet Levande skogar har uppnåtts, exempelvis vad gäller mängden död ved och andelen löv som är på väg att öka långt över förväntningarna.” Som rutinerad politiker vet Lena Ek att miljömålen inte är möjliga att vifta bort. De är vägvisare mot en nödvändig samhällsutveckling och för att de ska uppnås måste alla sektorer i samhället bidra.

Riksdagens definition av miljömålet Levande skogar är: "Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion ska skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas." I 2015 års fördjupade utvärdering av miljömålen konstateras att det inte är möjligt att nå dit år 2020 med i dag beslutade eller planerade styrmedel.

Vi i Naturskyddsföreningen är inte ensamma om att förvänta oss att även skogsnäringen vill bidra till att nå målet. Det är därför bekymmersamt att åtminstone delar av skogsnäringen så tydligt avvisar detta.

Helhetsperspektiv saknas

Det finns i dag en bred debatt om olika skogsbruksformer. Kommuner och många privata skogsägare prövar kalhyggesfria brukningsmetoder och håller med oss om att kalhyggen på många håll är ett problem. Det finns i dag ingen gräns för hur stora hyggen får vara. Flera olika markägare kan lägga hyggen kant i kant, ibland påhejade av brukarorganisationer som förmedlar entreprenörer. Fler och fler skogsägare bor långt ifrån de skogar de äger och avverkningarnas hänsyn riskerar att bli mekanisk och minimal.

Över de ”sociala skogar” som används av många, barn och vuxna, lägger kalhyggen en död hand. Marksvampar, växter och mossor och andra arter knutna till äldre skog drabbas hårdast av hyggen. Förändringar i grundvatten och urlakning av kvicksilver är andra konsekvenser av kalhyggen, men mest oroande är kanske landskapsomdaningen och att det verkar fattas ett ansvar för helhetsperspektivet på skogen.

Uppföljning visar på politikens brister

Vi tycker inte att dagens skogspolitik, som bygger på devisen ”frihet under ansvar”, räcker för att göra den nödvändiga avvägningen mellan samhällets bästa och individens frihet, och skapa den balansgång som Lena Ek skriver om, där ”miljöhänsyn att gå hand i hand med produktion”. Myndigheternas uppföljningar av såväl miljömålen som skogsvårdslagens miljöhänsyn i praktiken visar det.

Det är därför vi föreslår en rad åtgärder som resurser för att undanta de kvarvarande biologiskt och/eller socialt värdefulla skogarna från avverkning, i linje med vad regeringen tidigare utlovat samt att avsätta minst 200 000 hektar ersättningsmark och att utveckla och uppmuntra kalhyggesfritt skogsbruk.

Det är svårt att förstå varför detta är kontroversiellt, liksom att skapa en överblick över de frivilliga avsättningar som finns i skogen och en fond som gynnar att nyckelbiotoper utvecklas.

Skogsägaren kan inte ta helhetsansvar

Vi vet precis som Lena Ek och Sven Erik Hammar att skogen ger Sverige fantastiska möjligheter och spelar en viktig roll i det biobaserade samhället. Förväntningarna på vad skogen ska räcka till är stora, och även om trä är en förnybar råvara så är också skogens samlade resurser begränsade. Ansvaret för helheten och skogens alla värden kan inte primärt åligga den enskilde skogsägaren, utan måste fördelas och utvecklas med politik och lagstiftning.

Vi är övertygade att såväl skogsägare som alla engagerade skogsälskare som inte äger skog, behövs för att ta tillvara och värna skogens alla värden.

debatt@altinget.se