Replik: Även i Tyskland sprids sagan om att andra vargländer inte har problem

Bästa fru Lundström (L) – även mitt namn är Nina. Dr Nina Krüger. Jag är biolog, jägare, journalist och tyska. Jag har i åratal ägnat mig åt vargens återkomst och de problem som det stora rovdjuret för med sig. Och även i Tyskland berättas sagan om att alla andra ”vargländer” inte har några problem. Bara vi tyskar, har man påstått, har glömt hur det är att leva med rovdjur.

För en rovdjurspopulation som man kan tillräkna en tillväxttakt på upp till 35 procent årligen är data och slutsatser från 2014 mer än föråldrade. Lundström har förvisso rätt i att befolkningstätheten i Tyskland ligger betydligt över svenskarnas, men vi kommer inte på något sätt bättre tillrätta med vargarna än något annat land där det finns vargar.

Eftersom devisen ”skogen framför det vilda” finns i Tyskland hos skogsvetenskapen, kan enstaka skogvaktare vara glada över den påstådda hjälpen från vargen att hålla tillbaka hårvilt (rådjur, vildsvin och hjort). Resten beklagar de massiva skadorna på skogs- och jordbrukskulturer genom bildandet av stora flockar av högvilt. 

Rovdjuren blir mer vågade

Vargen i Tyskland har anpassat sig till människan genom att den förlorat sin skygghet. Därför närmar sig vargar under tid regelbundet barn, ryttare och fotgängare. De parar sig med tamhundar (exempelvis i Ohrdruf) och föder hybrider. De springer dagtid genom byar och över gårdar och låter sig numera knappt avvisas. Berättelser om sådant står dagligen att läsa i pressen.

Rovdjuren blir ständigt mer vågade, eftersom de lärt sig att de inte har något att frukta från människor. De har även lärt sig att hoppa över strömförande stängsel, att gräva sig under dem eller helt enkelt att springa rakt igenom dem – bytet på andra sidan är helt enkelt alltför lockande. De river får, kreatur, tamhundar och har på senare tid utökat detta till hästar. Därvid låter de sig inte påverkas av människor eller skrämmas bort.

Förtvivlade människor 

Skyddshundar är därtill ett stort problem i det för friluftsaktiviteter starkt utnyttjade kulturlandskapet. Det finns konflikter med grannar, vandrare och hundägare. Det har till och med redan kommit till dödliga angrepp.

Och trots detta kommer det ständigt till angrepp från vargar. På Lüneburgerheden revs nyligen mer än hundra får tillhörande en stor fårägare, fastän han förfogar över många skyddshundar. Han är personligen bekant med mig. De senaste veckorna blev ett flertal hästar rivna i samma region. Många människor som håller nyttodjur är förtvivlade. De hålls förvisso ekonomiskt skadeslösa, men den psykiska pressen är enorm. Därtill kommer nedsvärtandet från fanatiska vargkramare, som utan vidare offentliggör namn och foto på de drabbade på internet och uppmanar till skitkastande mot dem.

Enorma kostnader

Kostnaderna som vargarna förorsakar är likaså inte direkt ringa. År 2018 kostade varje varg skattebetalarna runt 4 000 euro (enligt uppgifter från vederbörande myndigheter). Enstaka vargar, som vargtiken i Ohrdruf som parat sig upprepade gånger med tamhundar, kostade till och med 170 000 euro inberäknat skadegörelser, övervakning och slutligen försöken att fånga henne och hennes hybridvalpar.

Den lettiska modellen

Eftersom jag hört samma berättelser som ni begav jag mig på en forskningsresa genom Europas vargregioner och talade med de drabbade på angivna orter – från resan uppstod en artikelserie i sex delar i tidskriften ”Jäger”. Jag kan försäkra er: Alla länder står inför samma frågeställningar och problem. Varken Sverige eller Tyskland utgör något undantag. Ett exempel kan vi alla emellertid ta från den lettiska modellen. Enbart de baltiska länderna tycks ha funnit ett system för övervakning och jakt, som nästan alla berörda kan vara tillfreds med.

debatt@altinget.se