Replik: Direktivet har inte som syfte att skydda inköpare

Den svenska dagligvaruhandeln är unikt koncentrerad. En aktör har mer än hälften av marknadens andelar och de tre största aktörerna kontrollerar tillsammans mer än 90 procent av svenskarnas livsmedelsinköp.

En leverantör som inte når konsumenterna genom livsmedelskedjorna utestängs i praktiken från den svenska marknaden. För en liten leverantör innebär det i många fall konkurs.

Otänkbara metoder

De stora kedjornas makt har lett till att metoder som är otänkbara på andra marknader tillämpas gentemot svenska livsmedelsproducenter. Leverantörer krävs på betalning för köparens marknadsföring, tvingas ta hela affärsrisken för färskvaror genom sena avbeställningar och måste gå med på krav på möjlighet att returnera osålda produkter.

Förvillar kring UTP-direktivet

Erik Söderlind och Malin Perssons debattartikel handlar mycket lite om juridik men desto mer om att förvilla kring vad det så kallade UTP-direktivet egentligen innebär.

Låt oss peka på tre problematiska punkter i deras argumentation:

1. Direktivet syfte är inte främst att hantera obalansen ”mellan små aktörer och stora aktörer”.

Direktivets första artikel anger syftet som att ”bekämpa metoder som kraftigt avviker från god affärssed […] och som ensidigt påtvingas en handelspartner av den andra parten”. Här konstateras även att skäl till detta är att ”Avsevärda obalanser i förhandlingsstyrkan mellan leverantörer och köpare […] är vanligt förekommande inom jordbruks- och livsmedelskedjan”.

På den svenska marknaden innebär den extrema koncentrationen inom dagligvaruhandeln att både små och stora leverantörer är i en mycket utsatt förhandlingsposition gentemot dagligvarujättarna. Det är därför leverantörerna behöver skydd.

Vi kan konstatera att de juridiska fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm alla gör en annan bedömning än artikelförfattarna och ställer sig bakom den föreslagna implementeringen.

2. Förslaget har inte som syfte att skydda inköpare.

Författarnas argument om att Ica-handlare inte skyddas mot Ica:s inköpscentral är i princip obegripligt. För Ica-handlarna gäller snarare att man genom en gemensam inköpscentral stärker sin förhandlingsmakt gentemot sina leverantörer. I Ica:s årsredovisning för 2019 uttrycks ett löfte från om att använda gruppens fulla förhandlingskraft i avtal med små leverantörer tydligt:

”Det är Ica gruppen som betalar leverantören och fakturerar butiken för varorna. Om det uppstår allvarligare problem mellan leverantören och butiken är det Ica gruppen som agerar gentemot leverantören. Ica gruppen agerar som huvudman i dessa avtal.”

3. Ytterst få svenska primärproducenter säljer direkt till utländska köpare.

I dessa få fall torde det handla om små transaktioner vid gränshandel. Sådan småskalig handel är beroende av ett förtroende mellan säljare och köpare. Saknas förtroende så sker inga affärer, oavsett om det finns regler för otillbörliga handelsmetoder.

Svenska primärproducenter är ofta organiserade i kooperativa företag. Om lantbrukskooperationer avlistas hos svenska livsmedelskedjor så är det ytterst bönderna som drabbas. Även lantbrukskooperationerna må vara stora i ett svenskt perspektiv, men inte heller de har alternativ avsättning för sina produkter om de stängs ute från 90 procent av den svenska marknaden.

Regeringens förslag är en kompromiss för att säkerställa skydd för leverantörer och minska administration hos de minsta aktörerna. Som dessutom inte använder sig av ohederliga metoder i relation till sina köpare – då skulle de märkas som oseriösa och gå under.

De som skulle träffas av ett genomförande vore i stället de stora dagligvarujättarna.

Transparens vore klädsamt

Avslutningsvis, så kan noteras att vi företräder tiotusentals aktörer i den svenska livsmedelskedjan. Det vore naturligtvis klädsamt om debattartikelns författare också var transparenta kring eventuella uppdrag och uppdragsgivare inom den svenska dagligvaruhandeln.

debatt@altinget.se