Replik: Ekonomiska styrmedel krävs för att skogsbranschen ska kunna nå EU:s klimatmål

Af Lars Hultkrantz
Professor emeritus i nationalekonomi samt docent i skogsekonomi 

Sten B Nilsson konstaterar i Altinget att det stora systemskifte som skogsnäringen befinner sig i kräver ”nya manus, nya spelregler, nya strategier och ny politik”. Men hur ser en sådan politik ut? Såväl bransch som partier och myndigheter förefaller både idé- och viljelösa. Ett exempel är bristen på debatt om på vilket sätt Sverige ska uppfylla sin del av EU:s klimatåtagande genom ett ökat nettoupptag av klimatgaser, i särskilt skogsbruket, till år 2030 med fyra miljoner ton koldioxidekvivalenter årligen.

Avverkningarna kommer minska

Beräkningar som Skogsstyrelsen redovisade i höstas ger Nilsson rätt i att de alternativ som ger tillräckliga effekter på både kort och lång sikt innebär avverkningsbegränsningar. Ett sätt är att höja lägsta åldrar för slutavverkning med 30 procent. Detta innebär att virkesuttaget minskar betydligt under några decennier för att sedan kunna öka fortare än annars genom att de träd som då fälls i genomsnitt är grövre och längre. Ett annat är mindre drastiskt i närtid, men kräver att avverkningarna hålls på en lägre nivå permanent än vad som blir fallet med oförändrad politik.

{{toplink}}

Det behövs alltså nya styrmedel, men utredningar som grund för debatt om detta saknas nästan helt. I en överslagskalkyl kan det se ut som att det bästa vore att helt enkelt betala skogsägarna för att låta skogen stå. Med nuvarande koldioxidskatt kan kolinnehållet per kubikmeter stående skog värderas till dubbelt så mycket som priset på rundvirke. Vid förlängning av omloppstider handlar det dessutom inte om köp utan om ”hyra”; skogen kan avverkas senare efter fortsatt volym- och värdetillväxt.

Men frågan är om det är klokt eller praktiskt möjligt att införa en subvention. Realiserad tillväxt är enklast att mäta först efter avverkning och innan dess påverkas den av många faktorer som den enskilda skogsägaren endast i begränsad utsträckning rår över. Man kommer också att få betala skogsägare, som även utan bidrag, skulle låtit skogen stå.

Även en höjning av lägsta tillåtna slutavverkningsåldrar kan kräva kompensation med liknande problem och motverkas av möjligheterna att i stället för slutavverkning göra ytterligare gallringsuttag.

Skogsägarna behöver kompenseras

Ett alternativ kunde vara en punktskatt (eller ”naturvårdsavgift”) som betalas av virkesköpare, något jag tidigare har utrett på uppdrag av Naturvårdsverket. Den främsta fördelen är att en sådan kan styra mot minskat virkesuttag utan att begränsa den enskilde skogsägarens handlingsmöjligheter. Intäkten kan sedan användas för kompensation på en övergripande nivå, till exempel riktat till skogsvårds- eller naturvårdsinsatser.

Ett ytterligare alternativ är ett system med överlåtbara virkesköpskvoter som är direkt knutna till kolsänkemålet. Även ett sådant system kan ge intäkter som kan användas för kompenserande återbäring till skogsägarkollektivet. En särskild fördel kan vara kopplingen till målet för kolsänkan som kan ge köparna eller skogsindustrin incitament att påverka priset genom tillväxtfrämjande åtgärder i egna, och kanske även andras, skogar.

”Intellektuell handlingsförlamning”

En punktskatt är förmodligen det alternativ som är enklast och snabbast att införa. Samtidigt skulle ett system med handel med kvoter för kolsänka kunna vara intressant som komplement till den kvothandel för nationella mål för utsläpp som ska utredas. EU-politiken medger en utbytbarhet mellan måluppfyllelsen på dessa områden.

Vägvalen brådskar, EU:s klimatpolitik ger inget andrum. Jag vill instämma med Sten B Nilsson i att det är hög tid att lämna den intellektuella handlingsförlamning som nu råder.;

debatt@altinget.se