S-ledamöter: Samråd och vetenskap behövs för att flytta trålgränsen
REPLIK. Ett ensidigt nationellt beslut om att flytta ut trålgränsen, som förespråkas av Elin Segerlind (V), innebär i praktiken ett förbud för den svenska pelagiska flottan. Andra länder kan då fortsatt bedriva trålfiske i Stockholms skärgård, skriver Hanna Westerén och Markus Selin (S).
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot och gruppledare miljö- och jordbruksutskottet
Markus Selin (S)
Riksdagsledamot och ansvarig för fiskefrågor
I en debattartikel problematiserar riksdagsledamot Elin Segerlind (V) kring vilka som ska få fiska, varför och hur fiskemöjligheterna ska fördelas. Först och främst saknas det i dag enhetliga definitioner kring vad industrifiske och lokalt fiske innebär. Därför blir det svårt att föra en konkret debatt utan att gå in på siffror och definiera begrepp.
Populärt påstående
En dryg femtedel av Sveriges befolkning bor i Stockholms län, här har 21 personer fiskelicenser och endast två är under 50 år. I Sveriges största region befolkningsmässigt finns endast ett par procent av Sveriges yrkesfiskarkår.
Plötsligt hamnar det dagspopulära påståendet, som även framförs av Elin Segerlind, om att de stora ”industritrålarna” i Stockholms skärgård fiskar hundratals gånger mer strömming än Stockholms kustfiskare i annat ljus.
Ensidigt beslut löser inget
Medierapporteringen om minskade fångster av strömming av kustfiskare i Stockholms skärgård och att det skulle bero på det storskaliga pelagiska fisket som sker utanför trålgränsen, har väckt förslag om att reglera fisket ytterligare genom att flytta dagens trålgräns. Detta framförs även Elin Segerlind, dock oklart hur långt ifrån dagens trålgräns på fyra sjömil.
Det som inte framgår i debatten är att ett sådant beslut måste föregås av samråd med berörda länder, i det här fallet Danmark och Finland. Det behövs också ett vetenskapligt underlag som visar på ett tydligt orsakssamband mellan trålfisket och minskade bestånd. I dag saknas det ett sådant underlag då andra faktorer som också påverkar sillens tillväxt är en försämrad havsmiljö, övergödning och ökad spiggpopulation.
Ett ensidigt nationellt beslut om att flytta ut trålgränsen som förespråkas av Elin Segerlind skulle också i praktiken innebära ett förbud för den svenska pelagiska flottan medan andra länder i fortsättningen kommer att kunna bedriva trålfiske i Stockholms skärgård.
Fastställs av EU
Regeringen verkar för att vi ska nå målen med den gemensamma fiskeripolitiken och att vi ska ha ett långsiktigt hållbart fiske baserat på hållbara bestånd. Fiskemöjligheterna för exempelvis strömming och sill fastställs av EU utifrån långsiktigt hållbara nivåer och grundas på vetenskapliga råd från Internationella havsforskningsrådet (ICES) bestående av mer än 4 000 forskare från drygt 20 medlemsländer. ICES uppdrag är bland annat att koordinera övervakning och forskning om hav och kust samt ge råd till EU-kommissionen och svenska Havs- och vattenmyndigheten.
Värna praxis
Den 29 maj kom ICES med vetenskapliga råd inför kommande års fiske i Östersjön. Läget är fortfarande utmanande och råden liknar de inför år 2020, med fortsatt fiskestopp efter torsk och med ett ytterligare förslag på reducering av fisket av sill och strömming i centrala Östersjön samtidigt som rekommendationen för Bottenhavet är oförändrad.
Vi är medvetna om att fiskerinäringen befinner sig i en ansträngd situation med minskade kvoter, försämrad havsmiljö och även på grund av pågående virusutbrott med snabb förändrad efterfrågan. Åtgärder bereds som ska komma fiskerinäringen till godo. Men om bestämmelserna om trålfiskegränsen ska ändras behövs det ett vetenskapligt underlag för detta i samråd med andra medlemsländer och ett beslut i EU. Det är en praxis och en ordning som vi i fortsättningen ska värna om.
"Inse sanningen – det finns inte plats för vargen i Sverige"
Slutreplik om fiskestopp: S kan inte bära flera hattar samtidigt
