Slutreplik: Skogsstyrelsen försöker inte ens uppfylla sitt ansvar som tillsynsmyndighet
Skogsstyrelsen är en tillsynsmyndighet. Att hävda att myndighetens vilja inte har någon betydelse är märkligt. Dessutom finns det frågetecken kring om Skogsstyrelsen ens försöker använda de möjligheter man har för att uppfylla sitt ansvar enligt lagen. Det skriver Jan Darpö, professor emeritus i miljörätt vid Uppsala Universitet, i en slutreplik.
I en replik till mitt inlägg den 8 februari skriver Thomas Mårtensson att ”vad Skogsstyrelsen vill har inte någon betydelse” och att man ”inte kan föregripa politiska beslut”. Det är en märklig uppfattning om myndighetens roll. Skogsstyrelsen är tillsynsmyndighet i skogsbruket och har ansvaret för att Sverige upprätthåller EU:s regler om naturvård och artskydd.
Verkar inte förbättrats
Myndigheten ska alltså förhålla sig till lagstiftningen som den ser ut, inte till vad regeringen tycker om den. Den här kritiken mot att myndigheten inte utnyttjar de rättsliga möjligheterna att uppfylla sina skyldigheter av hänsyn till politiska signaler framgick redan av myndighetens egen rapport Levande skogar 2023 och förhållandet verkar inte ha förbättrats sedan dess.
I stället för att försöka bedriva ett effektivt tillsynsarbete för att upprätthålla naturvård och artskydd har myndigheten försämrat förutsättningarna för detta, bland annat genom förtida avregistreringar av nyckelbiotoper och ändrade kriterier för automatgranskningen.
Till det kommer Skogsstyrelsens agerande i enskilda fall. Låt mig ge två exempel.
Två exempel
- I ett ärende från Västervik rann en avverkningsanmälan rakt igenom automatgranskningen utan åtgärd. Detta överklagades av en fågelskyddsförening till mark- och miljödomstolen som undanröjde beslutet och förbjöd avverkningen (1). Då drog skogsföretaget tillbaka anmälan, varpå ärendet avskrevs av Skogsstyrelsen. När bolaget ett år därefter gjorde en ny anmälan i samma trakt gled anmälan återigen igenom automatgranskningen utan åtgärd, varpå området avverkades. Myndigheten noterade alltså inte ens i sitt granskningssystem att en domstol tidigare hade förbjudit avverkning i området.
- Det andra exemplet gäller de 33 ärenden som för ett par veckor sedan återförvisades från en mark- och miljödomstol till Skogsstyrelsen för förnyad bedömning av artskyddet, samtidigt som avverkningen förbjöds. När miljöorganisationen inledningsvis överklagade resultaten av automatgranskningarna gjorde Skogsstyrelsen först en egen omprövning, varvid man vidhöll ”att det inte fanns skäl att ändra” besluten, trots att det fanns indikationer om skyddsvärda arter i området. Mark- och miljödomstolen var starkt kritisk och uttalade att myndigheten är skyldig att ta ställning när det inkommer information om arter. Domstolen betonade också att verksamhetsutövarens egenkontroll inte fråntar Skogsstyrelsen dess ansvar som tillsynsmyndighet. Därefter underkände man automatgranskningen som ett tillräckligt effektivt medel för att upprätthålla lagens krav (2).
Att automatgranskningen missar stora delar av artskyddet gör också att det inte är möjligt att beivra klara överträdelser av reglerna, då ”kvittot” från granskningen ses som en bekräftelse att verksamhetsutövaren gjort allt vad hen ska.
Mot den här bakgrunden påstår jag att Skogsstyrelsen inte ens försöker uppfylla sitt ansvar som tillsynsmyndighet för naturvård och artskydd på ett effektivt sätt.
Upp till bevis i frågan om biogas, regeringen
Staffan Danielsson: Sveriges kommuner och regioner sviker svenska bönder
