"Strandskyddsutredningens förslag alldeles för begränsade"

Mats Nordberg (SD)
Riksdagsledamot
Roger Hedlund (SD)
Riksdagsledamot

I december avslutades utredningen av den länge kritiserade tillämpningen av strandskyddet.

Strandskyddslagen tillkom på 1960-talet för att säkra människors tillgång till stränder, inte minst utanför storstäderna. Problemet har hela tiden varit att regelverket varit detsamma i tätbefolkade som glesbefolkade delar av landet. Förra försöket att reformera strandskyddet gjordes 2009 just för att göra det enklare att bygga hus och stugor nära vatten utanför storstadsområdena. Möjligheterna att få dispenser från strandskyddet utökades då men som Strandskyddsdelegationen från 2015 påpekade gavs de flesta dispenser inte i glesbygd, utan i storstadsområden.

Möjligheten att bygga nära stränder har även försvårats av länsstyrelserna, dels genom lokalt utökade strandskydd från 100 till 300 meter och dels genom en kraftig ökning av de så kallade riksintressena, områden där byggande begränsas. Det är svårt att inte se detta som försök att bromsa effekterna av reformerna från 2009.

De positiva delarna

Den nya utredningen ger ett antal positiva förbättringsförslag.

Nuvarande strandskydd kräver i vissa fall att hus nära vatten bara får byggas nära befintliga byggnader. Eftersom detta missgynnar byggande utanför tätorterna vill utredningen stryka kravet. Strandskyddet innebär vidare att om man bygger en damm på egen mark, får man sedan inte bygga nära dammen. Denna absurditet vill utredningen avskaffa. Man vill också generellt undanta rinnande vatten smalare än två meter och mindre sjöar från strandskyddet. Utredningen vill även att strandskyddet tydligare än i dag differentieras utifrån bland annat befolkningstäthet. Allt detta ställer vi oss positiva till.

Krävs större förändringar

Det finns dock svagheter. Utredningen förefaller inte ha tagit intryck från andra nordiska länder, där Finlands förutsättningar är de som påminner mest om svenska förhållanden. Skyddssyftena för det finska strandskyddet är strändernas tillgänglighet samt natur- och landskapsvärden. Kommunalt planeringskrav gäller för strandnära byggande, men kommunerna har stort handlingsutrymme och kan till exempel välja lämpligt avstånd till vatten för strandskyddet.

Vidare gäller inte planeringsplikten för byggnader knutna till jordbruk, skogsbruk eller fiske, för ekonomibyggnad vid befintligt bostadshus eller för mindre tillbyggnader. Sammanfattningsvis tar de finska reglerna större hänsyn till befolkningens behov och ger de lokala kommunerna en nyckelroll.

Vi anser att om Sveriges strandskydd ska bli ändamålsenligt behövs större förändringar än utredningen föreslår. Kommunerna utanför storstadsområdena och några få andra städer, måste kunna konkurrera med storstäderna för att attrahera företag och människor som vill arbeta i kommunerna. Strandskyddet hindrar dessa kommuner att dra nytta av sin största konkurrensfördel – livskvalitet.

Skydda verkligt hotade miljöer

Skydd av värdefull natur på land och i vattendrag är viktigt, men för det syftet behövs mer specifika regler inriktade mot verkligt hotade miljöer och arter, utan att för den skull lägga en död hand över enorma områden till nästintill ingen nytta. Utredningen menar att reglerna för utvidgning av strandskyddet (ofta från 100 till 300 meter) inte behöver ändras. Vi menar tvärtom att detta avstånd ska begränsas kraftigt och därtill att riksintressen som inrättats efter 2009 och omfattar stränder, bör omprövas.

Kommunerna som ansvariga

Kommunerna bör vara ansvariga för planering, dispenser och utformande av lokala regelverk och planer, inte minst för att säkerställa att tillräckligt mycket stränder förblir obebyggda. Kommunerna bör kunna minska strandskyddet till 30 meter. Regional samordning bör snarare utföras av regionerna än av länsstyrelserna, i linje med att utvecklingsansvaret flyttades till dem vid den nyligen genomförda regionreformen.

Allt detta ger medborgarna en större chans att påverka utformningen lokalt, en ökad närdemokrati och större möjlighet att utkräva politiskt ansvar.

debatt@altinget.se