Visste kollegor och chefer vad som försiggick?

”Skar han bort deras livmödrar i onödan?” Den frågan ställer Dagens Nyheter i en granskning av en gynekolog vid Skaraborgs sjukhus, som har opererat bort livmödrar och äggstockar på kvinnor med förlossningsskador och framfall. På lösa grunder, visar det sig.

Konsekvenserna är tragiska, och fallet extremt. Men gynekologen är inget unikum. Det finns många områden inom vården där kunskapen är bristfällig, där läkare får ett enormt handlingsutrymme.

Handlingsutrymme på gott och ont

Det handlingsutrymmet är på både gott och ont, vilket är tydligt i kvinnosjukvården.

Ibland har det mest varit läkare i egen praktik som över huvud taget bryr sig om en patientgrupp, och som kvinnor åkt långväga för att träffa. Därför har till exempel kvinnor med plågsamma, kroniska inflammationer i urinvägarna sökt sig till orter som Bjursås, Mölndal och Nässjö i stället för till sjukhus som ändå inte vill ha med patientgruppen att göra. På de små praktikerna kan de träffa en engagerad läkare som bedriver forskning till gagn för alla eller en läkare som håller fast vid gamla behandlingsmetoder som fungerar men blivit omoderna. De kan också träffa en vildhjärna med en universallösning. Det är svårt att veta på förhand, och kan vara krångligt att utvärdera för en patient.

 

Ett annat exempel är att kvinnor under många år åkte från hela Sverige och även andra länder till en privatpraktiserande gynekolog i Visby för en okonventionell behandling mot smärttillstånd i vulva, ofta kallat vestibulit.

Gynekologerna i sjukhusens vulvateam, hårdare hållna av evidens och riktlinjer, gnisslade tänder av frustration över ”kollegans” hemmasnickrade teoribyggen och riskerna de såg. Men patienterna fortsatte att sätta sig på flygplan och båt, många med en övertygelse om att Visbyläkaren hittat svaret på en medicinsk gåta. Många, men inte alla, tyckte också att behandlingarna, som han var ensam om att utföra, hjälpte dem.

Den beprövade erfarenheten, som det heter, är ett svårtytt begrepp som ger stor frihet åt enskilda läkare. Den beprövade erfarenheten är också vad som återstår där det inte finns tillräcklig kunskap. Evidens, vetenskapligt intresse och konsensus om god handläggning är precis vad som saknas i delar av kvinnosjukvården. Det gäller bland annat behandlingen av framfall, vilket DN skriver.

En fras som fått ett löjets skimmer

DN berättar om kvinnor som haft odiagnostiserade förlossningsskador och som fått höra ”allt ser fint ut”, en fras som fått ett löjets skimmer över sig och har kommit att symbolisera den undermåliga eftervården av förlossningsskador.

Det är sådan okunskap som leder raka vägen till mindre nogräknade läkare. Till vårdgivare som experimenterar efter eget huvud. Eller till den lukrativa alternativmedicinska marknad som erbjuder svar på alla frågor kvinnor kan tänkas ha om sin kropp.

Läkaren i DN:s granskning arbetade inte i egen praktik, utan på ett sjukhus. Där är han en upplyft person: professor, överläkare, erfaren, expert. Det är lätt att se hur en så respekterad figur, därtill med skalpell, får fritt spelrum. Visste kolleger och chefer vad som försiggick, och på vilka grunder han fattade sina beslut? Och vad skulle en mer junior läkare eller en kritisk sjuksköterska ha att sätta emot, egentligen?

Kvinnorna i DN har drabbats hårt av en läkares egna idéer och dåligt underbyggda medicinska beslut, men varken Skaraborgs sjukhus eller Inspektionen för vård och omsorg anser att han har gjort fel. Och det är så här det är. Det är så här det låter. Gynekologen existerar inte i ett vakuum. Kvinnorna följer i andra kvinnors fotspår.