Låt inte Sveriges största produktivitetskatastrof hamna under radarn, Svantesson

Det är viktigt att Sveriges största produktivitetskatastrof inte ännu en gång flyger under radarn nu när regeringen beslutat att tillsätta en produktivitetskommission. Det handlar om de avgiftsfinansierade offentliga monopoltjänsterna, till exempel V/A, sophämtning och bygglov. De utgör en stor utgiftspost för hushållen och växer ständigt. Men i direktiven till utredningen förefaller dessa åter ha glömts bort.

Missa inte de värsta problemen

Finansminister Elisabeth Svantesson (M) sa i samband med presentationen att en god produktivitetstillväxt lägger grunden för att ekonomin ska växa och reallönerna öka och att ända sedan finanskrisen 2008 har Sveriges produktivitetstillväxt varit låg. Kommissionen får nu till uppgift att ta fram förslag för att stärka produktiviteten i både privat och offentlig sektor. Vad gäller offentliga tjänster konstateras i direktiven att högre produktivitet kan åstadkommas antingen genom att producera fler eller bättre tjänster för en given kostnad, eller genom att producera samma mängd tjänster med oförändrad kvalitet för en lägre kostnad. Men nästan alltid när detta granskas glöms de avgiftsfinansierade monopoltjänsterna bort. Och där gömmer sig kanske de värsta problemen.

Hushållens kostnader för dessa översteg 100 miljarder kronor förra året. De uppgifter som finns tyder på en markant fallande produktivitet åtminstone de senaste 30 åren. Priserna höjs ständigt på ett orimligt sätt även när samma tjänst levereras. Riksrevisionen har larmat om det uppenbara problemet i sin granskning av det statliga produktivitetsavdraget. De konstaterar att eftersom avgifterna sätts med full kostnadstäckning utan konkurrens med andra aktörer saknas omvandlingstryck.

Kommunala taxor stiger snabbt

Att åtgärda detta har förutom de vinster finansministern lyft fram också stor bostadspolitisk betydelse nu när boendekostnaderna skenar. Boendekostnaderna skulle i dag ha varit markant lägre om dessa kostnader bara stigit i takt med KPI.

Den så kallade Nils Holgersson-rapporten som tas fram av Bostadsrätterna, HSB Riksförbund, Hyresgästföreningen, Riksbyggen, Sveriges Allmännytta och Fastighetsägarna Sverige visar hur de driftskostnader som i huvudsak är kommunala taxor stiger mångdubbelt snabbare än KPI. Sedan 1996 har KPI ökat 40 procent medan taxorna stigit över 100 procent. Det handlar om kostnaderna för fjärrvärme, el, vatten, avlopp och hämtning av hushållsavfall. Eftersom taxorna utgör ungefär en tredjedel av boendekostnaderna drabbar detta hushållen hårt.

Därutöver finns en undersökning från KTH som visar att även de kommunala byggherrekostnaderna (plan- och bygglovsrelaterade taxor med mera) oavbrutet stiger betydligt snabbare än KPI, vilket försvårar nyproduktion av bostäder. Det är i första hand plan- och bygglovsrelaterade taxor som plan- och registreringsavgifter, besiktning, utstakning, granskningsavgift med mera. Dessutom ingår i studien anslutningsavgift för vatten och avlopp (VA) samt elanslutning. Under mätperioden hade tjänsteprisindex stigit 70 procent medan de kommunala taxorna fyrdubblats. Även en nyligen publicerad studie från Näringslivets nämnd för regelgranskning av kommunernas bygglovsarbete visar på häpnadsväckande skillnader och en orimlig kostnadsökning.

Stoppa de skenande kostnaderna

Förutom att producenterna av dessa tjänster beter sig som monopolister har det varit dystert att se hur dessa prishöjningar hanteras av de enda som möjligen skull kunna bromsa – kommunpolitikerna. Medan de skattefinansierade utgifterna diskuteras och utvärderas seriöst behandlas taxehöjningar av monopoltjänster som informationspunkter som vanligen bara noteras och expedieras. Det finns alltså inga spärrar i systemet mot skenande kostnader. Och om den så kallade självkostnadsprincipen tillämpas korrekt – det vill säga prisökningarna motsvaras av ökad resursförbrukning – innebär det att det råder en produktivitetskatastrof på området. Det bör kommissionen ta tag i.

debatt@altinget.se