Föregångsländer driver på EU:s miljöpolitik
I stället för ideologiska och dåligt grundade utspel behöver frågan om rätt nivå för åtgärder analyseras område för område, skriver Mats Engström.
De kommer på ett pärlband, besluten om EU:s klimatpolitik. Regeringarna och Europaparlamentet satte ramarna med klimatlagen 2021, som bland annat innebär att nettoutsläppen måste minska med minst 55 procent till år 2030.
Nu klubbar det svenska ordförandeskapet de konkreta delarna av åtgärdspaketet Fit-for-55 som tjeckerna inte hann med i höstas. Mycket av klimatpolitiken i Europa de närmaste åren kommer att handla om att genomföra det som redan beslutats.
I Sverige höjs röster för att harmonisera målen med EU och inte ha tuffare regler än de gemensamma. Men ofta bortser diskussioner om kostnadseffektivitet från samspelet mellan föregångsländer och utvecklingen av EU:s politik.
{{toplink}}
Nationella mål bidrog
Den europeiska miljöpolitiken har till stor del växt fram genom att nationella åtgärder blivit gemensam politik. Tysklands satsningar på förnybar el och på återvinning inspirerade EU-lagstiftning, samma sak med danska kemikalieförbud och svenska bilavgaskrav. Ambitiösa nationella klimatmål bidrog till besluten inom EU med sikte först på 2020, sedan på 2030.
Därför kan man inte se EU:s klimatpolitik som oberoende av utvecklingen i medlemsstaterna. När till exempel nationalekonomen John Hassler säger ”nu kommer EU att fixa det här” och att egna regler för att minska koldioxidutsläppen i Sverige är ”meningslösa” strider det mot de historiska erfarenheterna.
Att medlemsstaterna klarar sina åtaganden och ibland går längre blir viktigt för att EU ska hålla fast vid 2030-målet. Stödet är fortfarande starkt runt om i Europa, men det finns en översynsklausul och skulle många länder misslyckas nationellt kan målet ifrågasättas.
Det finns inga garantier
Det finns inte heller någon garanti att den nya utsläppshandeln för bostäder och transporter ger de effekter man tänkt sig, bland annat eftersom kompromissen innehåller en prisbroms som hindrar marknadsmekanismerna att slå igenom fullt ut. Redan från början har EU-kommissionen påpekat att det också behövs nationella åtgärder.
Nu börjar även diskussionen om EU:s klimatmål för 2040, med förhandlingar under nästa år. Vad medlemsstaterna kan komma överens om i det perspektivet beror på hur framgångsrika de nuvarande åtgärderna blir. Dessutom har EU-kommissionen tydligt visat hur regelverk kan driva innovation. Det kräver en policymix som delvis behöver vara nationell.
Fler styrmedel behövs
Och fler styrmedel behövs för att nå nettonollutsläpp, samtidigt som den senaste IPCC-rapporten visar att minskningarna borde ske snabbare än nuvarande mål. Även i det perspektivet kommer nationella föregångsexempel att ha betydelse.
I stället för ideologiska och dåligt grundade utspel behöver frågan om rätt nivå för åtgärder analyseras område för område. Det är inte rimligt med nationella klimatkrav på lastbilar och bussar när Sverige är en så liten marknad. Däremot går det att göra mer för till exempel energi- och resurseffektivitet, med många affärsmöjligheter för svenska företag. Tyskland kan tjäna som en inspirationskälla. Och det finns starka skäl att behålla den svenska koldioxidskatten för bostäder och transporter i någon form.
EU:s klimatpolitik har tagit stora steg framåt. Slutsatsen av det bör inte vara så förenklad som att ”harmonisera svensk politik med EU”. Det finns fortfarande skäl att gå före nationellt, på väl valda områden.
Välförtjänt fredagsmys efter en hektisk vecka för svensk utrikespolitik
Är den granskande journalistiken på väg att tillintetgöras?
