Gudrun Schyman: Oroande att klimatet delar Europa

EU-valet är avklarat. Fler än tidigare röstade. Resultatet spretar. Nationalister och högerextrema har skördat framgångar i flera länder men faktiskt också backat i några. Men även liberaler och gröna partier går framåt. Socialdemokratiska, tidigare statsbärande, partier har gått tillbaka eller, som i Sverige, kommit undan med blotta förskräckelsen.

Färgen på väljarvågen i Sverige blev blå-brunt. 40,9 procent av väljarna lade sin röst på M, KD eller SD. Det är 11,5 procentenheter fler än i förra EU-valet och nästan hälften av de svenska mandaten i EU-parlamentet. De röd-grön-rosa partierna backade sammantaget. FI miste sitt mandat, MP backade med två och V fick en marginell framgång men inget ytterligare mandat.

Grön våg i väst

Det finns många eu-valskartor att studera för flitiga eftervalsforskare men för mig är det särskilt en karta som är oroväckande. Det är den som visar var den gröna ”vågen” slagit igenom. Det är en karta som i princip ser ut som den gamla uppdelningen av Europa, den i öst och väst. Grönt i väst och grått i öst. Det går ett grått bälte från Estland i norr till Cypern i söder. Där finns alla länder som inte har gröna partier överhuvudtaget eller som i alla fall inte vunnit plats i parlamentet. Av de forna öststatsländerna är det bara Lettland med ett mandat och Litauen med två mandat som har ”grön” representation. Det gråa bältet har fyllts på med länder som Italien och Grekland, som också saknar grön representation.

Till detta kommer analyser som visar på en annan tydlig tendens – den att gröna främst ökade sitt inflytande bland unga, välutbildade väljare i storstäderna.

Också ekonomisk rättvisa

Det nödläge som måste utlösas med anledningen av den accelererande klimatkrisen kräver snabba och modiga politiska beslut tvärs över alla gränser – lokala, regionala, nationella och internationella. Den utveckling vi kan se med nationalistiska och högerpopulistiska partier som profiterar på regionala ekonomiska orättvisor (stad-land, väst-öst, eliten-folket, vi-dom), visar också att förändringar med nödvändighet måste gå hand i hand med ekonomisk rättvisa.

Sätter vi dessutom på oss genusglasögonen, som för en del skrämmande ofta verkar falla av och där en hel del inte ens verkar ha masat sig iväg till optikern ännu, ja då ser vi att kvinnor i högre grad röstar röd-grönt-rosa och män blå-brunt. Till detta kommer den politiska praktikens erfarenheter. I länder där nationalism och högerextremism styr har attackerna mot kvinnors rättigheter varit tydliga. Aborträtten har inskränkts, familjepolitiken har påbörjat en reträtt tillbaka till hemmafruideal och kvinnor på moderskapets piedestal. Ungern och Polen är tydliga exempel men det finns diskussioner i flera länder och till och med här, i Sverige, har abortfrågan och rätten till delad föräldraledighet ifrågasatts.

Transformeringen till det fossilfria samhället måste alltså gå hand i hand med både jämställdhet och jämlikhet och med en tydlig inriktning för att jämna ut geografiska orättvisor, både inom länderna och inom EU-regionen. Allt i beaktande av att det är västvärldens konsumtion, byggd på produktion i andra världsdelar, som ger de största klimatavtrycken.

Planetärt tänkande

Vad vi behöver är det vi skulle kunna kalla för ett planetärt tänkande. Alltså alltid tänka planeten, att vi är en del av den, att den politik vi nu måste utveckla alltid ska ha som mål att vi ska reducera utsläpp, få ner temperaturhöjningen och ha hållbarhet som ledstjärna. En (1) planet kräver solidaritet.

Den splittrade och polariserade politiska karta vi nu har framför oss är inte det bästa underlaget för att vi snabbt ska kunna orientera oss mot målet. Därför kommer aktivismen från civilsamhällets organisationer var avgörande för den kommande mandatperiodens utveckling. Det är bara att kavla upp ärmarna.

red@altinget.se