NSPH: Det finns hopp om bättre stöd till anhöriga, politiker

Af Conny Allaskog och Jan Ström
Ordförande, NSPH, respektive projektledare för Mötesplats anhöriga samsjuklighet, NSPH

Personer med samsjuklighet mellan psykisk ohälsa och skadligt bruk eller beroende har ofta en komplex problematik, med stort behov av vård och stöd från samhället. Trots detta har endast hälften kontakt med vården eller får insatser via kommunen, visar två nya rapporter från Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH.

Anhöriga känner sig ofta svikna 

I första rapporten, som samlar erfarenheter från ett 60-tal anhöriga, framträder en frustrerande, tung och ofta ohållbar situation, som för många pågått under en längre tid. Rapporten visar på brister i samverkan inom såväl som mellan vård- och omsorgssystemet, vilket leder till utebliven vård och stöd för den närstående. När vård och stöd uteblir faller det istället på den anhöriga att ta hand om sin närstående.

Anhöriga upplever att de ofta stängs ute från vården, istället för att ses som en resurs och bli inbjudna till samverkan. Det är dessutom vanligt att anhöriga utvecklar somatisk och psykisk ohälsa, efter långa perioder av ohållbar stress. Detta bidrar sammantaget till att många anhöriga känner sig utelämnade och svikna av vården och omsorgen.

Den andra rapporten tar avstamp i professionens perspektiv på området. Professionen har i bland en annan bild av anhörigas roll och behov i vården av personer med samsjuklighet, men det finns också delar där de är samstämmiga. Det gäller framför allt att det behövs bättre information, utbildning och vägledning.

Många och stora brister 

Baserat på den bild som framkommer i båda rapporterna konstateras att mycket kan göras för att förbättra situationen för personer som lever med samsjuklighet och för deras anhöriga. Utöver att erbjuda en god vård och få bort stuprör och brister i samverkan mellan såväl som inom vård och omsorg handlar det enligt oss om att:

• Erbjuda lättillgänglig information, utbildning och kunskap kring samsjuklighet, psykiatriska diagnoser och vård- och omsorgssystemet. Stöd att navigera i ett komplex vård- och stödsystem lyfts som särskilt hjälpsamt.
• Riktat arbete för att minska stigma, självstigma, skuld och skam bland anhöriga till personer med samsjuklighet. Det stora stigmat kan få konsekvenser som att man avstår från att söka vård och stöd, samt bidra till isolering eller ytterligare ohälsa.
• Stärka anhörigas roll inom psykiatrin, i synnerhet när det gäller anhöriga till personer med samsjuklighet, för att få till ett bättre samarbete och vård för den närstående.
• Arbeta uppsökande och riktat för att nå ut till en bredare anhöriggrupp. De anhöriga som söker stöd idag är en homogen grupp - de är ofta resursstarka, med liknande utbildningsbakgrund, socioekonomisk ställning och etnicitet.
• Ge ett flexibelt stöd till anhöriga som utgår från individuella behov. Här finns ingen universallösning som passar alla. Vi kan dock konstatera att behovet av mer och bättre stöd för anhöriga till personer med samsjuklighet är stort.
• Erbjuda mötesplatser, samtalsstöd och gruppverksamhet till anhöriga. Detta efterfrågas av anhöriga själva och kan vara viktiga ur ett återhämtande och stärkande perspektiv. Här kan vi i civilsamhället spela en viktig roll.

Drygt ett år har gått sedan samsjuklighetsutredningen lämnade sitt slutbetänkande till regeringen. Utredningen har gett personer med samsjuklighet och deras anhöriga hopp om att en bättre vård, ett bättre stöd och ett bättre liv är möjligt. Nu hoppas vi på NSPH att de förslag som presenteras där också snart blir till verklighet, för att lösa de många och stora brister som finns i dagens system.

debatt@altinget.se