Skadeståndsskulderna läggs på hög

 

Jag minns inte exakt när jag först fick veta att många brottsoffer har svårt att få ut de skadestånd en domstol gett dem rätt till, men jag vet att det var många år sedan. Frågan har återkommande dykt upp i motioner och politiska debatter, många har drivit på för ändringar. En del saker har genomförts, så sent som i somras infördes till exempel en ordning som slår fast att skadestånd ska prioriteras om gärningsmannen har en pågående löneutmätning, men mycket finns kvar att göra.

För några veckor sedan fick jag kännedom om ett av många sätt som nuvarande lagstiftning och praxis tyvärr brister. Frågan aktualiserades av ett samboförhållandes uppbrott, där den ena parten vägrat acceptera den andras beslut och det hela slutat i en våldtäkt.

Tack och lov lyckades just detta fall leda till fällande dom, gärningsmannen är för närvarande fängslad och offret har fått skadestånd utdömt samt kontaktförbud upprättat. På pappret ser det således bra ut. Verkligheten ser annorlunda ut.

Skadeståndsskulderna läggs på hög

Gärningsmannen har nämligen haft problem med att göra rätt för sig tidigare. Sedan ett par år tillbaka har han en pågående skuldsanering, och eftersom skadeståndet är nyare än så kan inte kronofogden göra något, trots ändringen om prioriteringsordning. Skulden läggs istället på hög och avvaktar nuvarande sanerings avslut. Där samsas den för övrigt med andra prioriterade skulder, såsom underhåll till en tidigare partner. Lagen om skuldsanering tycks bygga på perspektivet att den som beviljar krediter till någon redan kraftigt skuldsatt får skylla sig själv, utan en tanke på att skulder kan uppkomma på andra sätt.

Utsikterna att få ut skadeståndet via Kronofogden – den normala första instansen – är således små. Nästa steg för offret är, kanske något förvånande, att vända sig till sitt privata försäkringsbolag. Ordningen i Sverige är nämligen sådan att om gärningsmannen av någon anledning inte betalar skadestånd till sitt offer ska försäkringar prövas innan staten eventuellt går in och ersätter.

I aktuellt fall kompliceras det hela tydligen av att gärningsman och offer tidigare levt tillsammans – försäkringsbolaget har ännu inte bestämt om det då kan räknas som ett överfall. Och under tiden kan offret inte vända sig till Brottsoffermyndigheten, som är sista instans.

Kritiken har funnits länge

Att det ska vara upp till brottsoffer och deras eventuella försäkringar att ordna med skadestånd, snarare än gärningsmän och rättssamhället, har kritiserats under lång tid. Det är inte utan att man undrar varför vi alls ska ha en rättslig påföljd i form av skadestånd. Eller om det verkligen är rimligt att offer, och potentiella offer, genom sina premieavgifter betalar sina egna skadestånd.

Flera partier har förespråkat ett system där staten betalar ut skadestånd till brottsoffer för att sedan kräva in motsvarande summa från gärningsmän. Det har tidigare avslagits dels av budgetskäl, dels med hänvisning till en förmodad risk att överfallsersättningar helt skulle plockas bort från försäkringar, vilket då skulle drabba de brottsoffer som inte lyckas få upprättelse i domstol. Sedan våren 2021 finns dock riksdagsbeslut om att en sådan ordning ska utredas, men den förra regeringen hann aldrig påbörja processen och den nytillträdda regeringen verkar ännu inte ha tagit tag i frågan.

Frågan finns med i begränsad form i Tidöavtalet, men givet den ekonomiska situationen och hanteringen av många andra ingående punkter, såväl som vallöften, är det nog en inte alltför vågad gissning att det kan dröja. På brottsoffrens bekostnad.