Den orättvisa historieskrivningen av MeToo
Nu finns ingen feber kvar, ingen ”revolution”, bara efterklokhet och fördömanden. Pressetiska diskussioner. Som om det var allt, skriver Agnes Arpi.
Här kommer jag dragandes med Metoo-spöket. Den där märkliga tiden då fördämningar brast, kvinnor vittnade, män självrannsakade och medierna tävlade i självrannsakan.
Det var febriga, intensiva veckor.
Många Facebook-grupper skapades, och i några av dem var jag med. Framför allt ägnade jag mig åt forum som inte var knutna till någon bransch, där alla kvinnor fick vara med. Flödet var obönhörligt.
Jag absorberade kvinnornas berättelser, de gick under huden på mig. Det var många berättelser från barndomar präglade av övergrepp och av att svikas av alla med ansvar. Det var tonårens våldtäkter, arbetslivets trakasserier, äktenskapets misshandel, och genom allt den röda tråden av bristen på erkännande och bristen på upprättelse. Att leva i missbruk, i prostitution. Läkning som knappt börjat.
Lidandet var måttlöst
Vissa av de berättelserna kan jag aldrig glömma. De sänkte mig i dagar. Hur mycket ondska kan det finnas, undrade jag, men det fanns inget svar. Lidandet var måttlöst, och i ivern att vara en del av historien fanns en risk att människor gick över sina egna gränser. Kände sig bedrägligt trygga i tidsandan och internetforum, fast det kanske inte fanns något eller någon som tog emot efter att såren blottats.
Jag har läst ett antal böcker som på ett eller annat sätt berör den svenska Metoo-febern, och de publiceringar, skandaler och tragedier som präglade den: Fredrik Virtanens ”Utan nåd”, Cissi Wallins ”Allt som var mitt”, Lotta Fristorps ”Benny – drevet, döden”, Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader”, Matilda Gustavssons ”Klubben”, Katarina Frostensons ”K”.
Och nu senast Lina Makbouls ”Revolutionens första offer”, en bladvändare för den som betraktade det beskrivna händelseförloppet i realtid, och en klaustrofobisk tillbakablick på hetsen och blodtörsten. Det var, som sagt, en gränslös tid.
Eftermälet är orättvist
Men det samlade eftermälet är också orättvist. I den retroaktiva historieskrivningen cirklar allt tillbaka till profilerna, journalisterna och kändisarna. Till en offentlig värld som tycks befolkad av människor som sabbar varandras liv. Det smaskiga, helt enkelt. Nu finns ingen feber kvar, ingen ”revolution”, bara efterklokhet och fördömanden. Pressetiska diskussioner. Som om det var allt.
En återkommande uppfattning i dagens artiklar är att de arenor där kvinnor möttes var någon sorts helveteseld av uthängningar och anklagelser omöjliga att försvara sig emot. Det är delvis fantasier hos dem som inte hade tillträde. Där jag befann mig var berättelserna många men namnen få, om några. Det fanns ingen poäng med att namnge. Kvinnorna var allmänheten, männen som utsatt dem likaså.
Efter snart sex år tänker jag fortfarande på de hundratals okända kvinnor vars smärtsamma erfarenheter jag tog del av men inte kommer att återge. Hur ingen någonsin dömts för att slå deras liv i spillror, att man kunnat krossa dem utan konsekvenser. Så många av dem som var rädda för att – till slut – berätta. Så cynisk tanken är, att ingen egentligen brydde sig.
Lokförarnas strejk visar att det folkliga stödet är stort
Så kan köttberget rädda äldreomsorgen
