Finansministern är ingen modern Robin Hood

Temat för ekonomijournalisten Andreas Cervenkas sommarprat var de växande ekonomiska klyftorna i vårt land, det faktum att våra rikare blir allt rikare och hur detta påverkar vårt samhälle. När Sveriges Radio summerade sommarens lyssnande av Sommar i P1 låg Cervenkas program bland de mest lyssnade.

Förhoppningsvis säger intresset för hans program något om behovet av en bredare debatt om de ekonomiska klyftorna. Det är en debatt som borde vara mer intensiv än någonsin.

Rädslan för medelklassväljarna

Som vanligt är det rädslan för att förlora medelklassväljarna som hindrar moderater och socialdemokrater att stå för tydliga alternativ i frågan om klassklyftorna, skatterna och fördelningspolitiken. Socialdemokraterna är rädda för att förlora väljare om de plockar fram skattehöjarplakaten och Moderaterna är lika byxis för att framstå som de allra mest välbärgades röst. På samma gång gör partierna sina kärnväljare besvikna, troligen endast lagom besvikna så att de åter sällar sig till den väljarskaran när det väl är dags att avlägga rösterna i valet 2026.

Ängsligheten har framstått med all önskvärd tydlighet under de senaste dagarna. Regeringen meddelade ena dagen att man pausar den automatiska höjningen av brytpunkt för statlig inkomstskatt för att minuten efteråt ådra sig kritik från den mörkblå skattesänkarbänken om att regeringen fegar ur när det gäller skattesänkningar.

När regeringen dagen därpå presenterade ett nytt jobbskatteavdrag anklagade samma skattesänkargäng regeringen för att driva sossepolitik. Och nog har de mörkblå skattesänkarna rätt. För Socialdemokraternas Mikael Damberg verkade köpa finansminister Elisabeth Svantessons förslag utan några större invändningar. ”Bra att regeringen ger oss rätt”, sade Damberg till TV4 samma dag.

Finansministern är ingen modern Robin Hood

Ställer man den automatiska höjningen av brytpunkten för statlig inkomstskatt mot jobbskatteavdrag med fokus på låg- och medelinkomsttagare så må valet vara enkelt. Men samtidigt ska vi vara på det klara med att finansministern ingalunda förvandlats till någon 20-talets Robin Hood i och med detta. Redan nästa år lär brytpunktspausen vara över och de med högst inkomster åter få rejäla skattesänkningar.

Kritiken av regeringens aviserade jobbskatteavdrag står inte helt oväntat vänsterns Ali Esbati för som i Göteborgs-Posten (4/9) helt riktigt ställer reformen mot alla de neddragningar i välfärden som står på tur runt om i den ekonomiska krisens Sverige.

Det är precis den diskussionen som måste föras på bredare front, inte minst inom socialdemokratin. Vad är det för samhälle vi får när resurser för att bibehålla eller stärka välfärden i stället går till skattesänkningar. Är det verkligen fler jobbskatteavdrag svenska folket vill ha när polisen, fängelserna, försvaret, skolorna och sjukvården krisar?

Kanske är det befängt

Åter till Cervenka. I sitt program tog han upp att Sverige är ett av de länder som per capita har flest dollarmiljardärer samtidigt som väldigt många har det ytterst knapert. Ingen, allra minst medelklassen, tjänar i längden på ett uppdelat och ekonomiskt segregerat samhälle.

Kanske är det befängt att tro att höstens politiska debatter skulle kunna handla om solidarisk fördelningspolitik, satsningar på välfärden och skattehöjningar för människor med de högsta inkomsterna och de största förmögenheterna. Men hoppas kan man ju.