Har Vårdförbundet fått nog av delsegrar?

Signalerna om att det skulle kunna bli en stökig avtalsrörelse kom redan i höstas under Sveriges Kommuner och Regioners kongress. Kompetensförsörjningen var det som diskuterades absolut mest och såväl statsminister Ulf Kristersson (M) som många av ombuden lyfte frågan om att göra välfärdsyrken mer attraktiva, både för att få unga att vilja utbilda sig och för att få de redan utbildade att stanna kvar. 

Från scen påpekades också att SKR som arbetsgivarpart skulle förhandla om avtalen i sex huvudöverenskommelser under våren för 24 fackförbund.

Samtidigt sliter nästan samtliga av landets 21 regioner med stora underskott till följd av inflationen – som påverkar pensionskostnaderna – och sparpaketen duggar tätt. Anställda kostar, det är ingen ny upptäckt. Men är det då rimligt att låta de anställda man har arbeta tre miljoner övertidstimmar under förra året för att fylla luckorna? Nej, säger Vårdförbundet, som hävdar att det var precis vad deras medlemmar gjorde under 2023. 

Det finns förstås alltid flera sidor i en avtalsrörelse. Man kan inte avfärda argumentet att vård är en verksamhet som inte är helt igenom planerbar – akuta händelser inträffar, pandemier sköljer fram och övertid uppstår. Allt detta ingår i förutsättningarna och det är begripligt att arbetsgivaren tycker att det bör finnas förståelse för detta. 

Vårdförbundets egen kartläggning visar att 30 procent av medlemmarna arbetar deltid och att hälften av dem anger behovet av vila och återhämtning som skäl till att gå ner i arbetstid.

Samtidigt är det nog på det här området som trätan mellan parterna blir som mest infekterad, helt enkelt för att Vårdförbundet menar att man redan varit förstående, för länge och för mycket. Ju längre en sådan spricka tillåts växa, desto svårare kommer parterna ha att nå varandra och få samsyn. 

När parterna lämnade över sina krav kring årsskiftet blev sprickan än tydligare. Arbetstidsförkortning var ett huvudkrav. För dyrt, svarade arbetsgivaren. En arbetstidsförkortning skulle också innebära rekryteringsbehov och vips så var vi tillbaka i frågan om kompetensförsörjningen. Var finns de som ska rekryteras och hur ska de betalas?

Det är 16 år sedan sjuksköterskorna var ute i konflikt och då blev det strejkvapnet. 2008 handlade kraven om 1 700 kronor mer i månaden under två år, vilket då var betydligt mer än vad andra avtal gett. Orimligt, sade arbetsgivaren då också. 

Sjuksköterskorna strejkade i sex veckor, men fick inte igenom sina krav.

Sedan dess har det mullrat några gånger till, ofta om faktiska summor. 2019 löd kravet 10 000 kronor mer i lönelyft för särskilt yrkesskickliga. Även den gången krävdes det medling under ungefär en månad. 10 000-kronorsfrågan skickades ner på lokal nivå utan fastställd summa, med skrivningar om att särskilt yrkesskickliga skulle prioriteras.

I skrivande stund har Vårdförbundet varslat om övertids, mertids- och nyanställningsblockad för 63 000 medlemmar i samtliga regioner och på fyra sjukhus i Stockholm. Ambulansförbundet har varslat om sympatiåtgärder med blockad på samma områden för att få stopp på planerad övertid. Blockaden ska utlösas klockan 16.00 den 25 april och sent på onsdag eftermiddag sade Vårdförbundet också nej till medlarnas bud. Senare samma dag sade  SKR i sin tur nej till vårdförbundets motbud, men vill fortsätta förhandla.

Det faktum att Vårdförbundet har skramlat med vapen i många avtalsrörelser förut, där det ofta sedan har mynnat ut i kompromisser som har beskrivits som på sin höjd delsegrar innebär förmodligen att stridsviljan är hög, kommunikationen har tytt på det ända sedan kraven presenterades. Lyckas medlarna släcka den med något som ur Vårdförbundets perspektiv är halvmesyrer är det hatten av. Men då har man sannolikt banat väg för en ännu svårare medling nästa gång det blir dags att förhandla. 

linda@altinget.se