Problemet med skygglappar i vården är omfattande

I en läsvärd krönika i Dagens Nyheter skriver sjuksköterskan och journalisten Hanne Kjöller om hur människor fungerar när bevis pekar i en otänkbar riktning, och exemplifierar med tre fall där sjuksköterskor har mördat patienter.

Att inte orka tänka tanken fullt ut och därmed slippa handla är, som Kjöller skriver, en bekväm lösning. Det gäller inte bara vid misstankar om mord, utan också i största allmänhet, som på sjuka arbetsplatser där det har blivit normaliserat att äldre vanvårdas och barn utsätts. Kjöller lyfter hur det i fallen med mördarna har varit oerhört svårt för arbetskamrater att få gehör för sina misstankar. Att visselblåsare straffas är en välbekant och vardaglig dynamik även det, kolla bara på vad som hände ”det illojala vårdbiträdet” Stine Christophersen.

Problemet med skygglappar är omfattande

Kjöllers exempel är förstås extrema. Problemet med skygglappar är som sagt mer omfattande än att ett fåtal mördare har tillåtits härja på sjukhusen. Problemet är inte heller bara chefers ovilja och underlåtenhet, vill jag hävda, utan också skråmentalitet och frihet utan ansvarsutkrävande. Parat med en ibland nedlåtande syn på patienter kan man sjunka hur lågt som helst.

Lyssna exempelvis på dokumentären The Retrievals, om hur kvinnor på Yales prestigefulla fertilitetsklinik i USA tvingades genomföra smärtsamma ingrepp utan bedövning. En sjuksköterska hade nämligen stulit det fentanyl som de skulle ha fått. Ändå var det naturligt att avfärda dem alla som hysteriska när de skrek av smärta, men långt till att misstänka den snälla sjuksköterskan som stod vid deras sida och sprutade in koksalt i stället för smärtlindring. Hon kom undan med en dask på tassen.

”Vi vill inte tänka oss att sjuksköterskor vill ont, därför missar vi mördarna” är rubriken i Dagens Nyheter. Men inte heller vill ”vi” tänka oss att människor som arbetar i vården kan vara inkompetenta och omdömeslösa på sina jobb, eller att banal ondska och maktlystnad är likadant fördelade hos dem som hos alla andra. Som om vården stod utanför världen. Som om inte samma brister finns hos människorna som befolkar den.

Folk vill verkligen peta dit en gloria, och det är ju begripligt när man har fått god hjälp och är tacksam. För andra kastar den skuggor.

Unikt usel kombination

Egentligen vet nästan alla i vården att det finns gott om tokar och typer, och om de är läkare strövar de lite friare på savannen än andra. Annan vårdpersonal lär sig att hantera dem och täcka upp för deras tillkortakommanden, trösta bakom ryggen och tänja på gränserna för samvetets skull. Patienter som har möjlighet navigerar runt dem och varnar varandra. Lik förbannat sitter de säkert i evigheters evighet, på sin höjd flyttar de mellan kliniker efter att något sällsynt dåligt har inträffat.

Jag spekulerar nu, men jag tror dessutom att personalbrist, låg status och patienter som anses sakna trovärdighet är en unikt usel kombination, som skadar mer än vad allmänheten någonsin kommer att få ordentlig insyn i.

Jag tror exempelvis att det medför att det finns ett antal helfnoskiga psykiatriker runt om i landet, som använder LPT som hot, hanterar läkemedel vårdslöst och har hånfullhet som verktyg.

Jag tror att deras kolleger och chefer ofta vet om det och jag tror att de känner att de inte kan göra något åt saken för någon måste ju bemanna den satans avdelningen. Bättre en knäppgök än ingen alls. Jag tror att tafsarna nästan alltid kan tafsa vidare, så länge patienten är tillräckligt sårbar. Jag tror att dåliga människor kalkylerar och söker den som är lättast att skada. Och i vården är människor lätta att skada, i delar av vården lättare än andra.

 

På Ivo:s hemsida kan man läsa: ”Vårdgivaren är skyldig att snarast anmäla till IVO om det finns skälig anledning att befara att en person kan utgöra en fara för patientsäkerheten.”

Många patienter saknar någon att vissla med

Häromdagen rapporterade Uppdrag granskning om en läkare som har anmälts 23 gånger till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd för flera allvarliga händelser under 30 års tid. Först i år drogs hans legitimation in – tillfälligt.

Vad vet jag, kanske går det till som det är tänkt? Kanske anmäls de där läkarna som ständigt återkommer i tragiska patientberättelser? Det är dock inte intrycket. Intrycket är en otrolig sammanhållning. Striderna som finns tystas ner. Kritisera aldrig en kollega.

Kjöller skriver: ”Så vad lär vi oss av detta? Tja, vad sägs om att chefer på riktigt uppmuntrar medarbetare att tänka själva, reagera på det de ser och när det behövs rapportera vidare. I stället för att två sina händer och bestraffa den som blåst i visselpipan.”

Jag håller med! Och påminner om att många patienter saknar något att vissla med. När de försöker förblir det tyst.