Varför duckar riksdagen inför de svårast sjukas lidande?

Af Staffan Bergström och Catherine Carlstedt Söderman
Ordförande respektive vice ordförande, Rätten till en värdig död

Varför är det så svårt att få till en medvetenhet i riksdagen om den obotliga sjuklighetens inneboende ofrihet för den döende patienten? Och varför är insikten så dålig i samma riksdag om den ytterligare ofrihet som påtvingas samma döende patient när den palliativa vårdens verktygslåda är tömd och patientens självbestämmande upphör?

Hur många riksdagsledamöter har någonsin frågat sig varför vi tolererar ”dödshjälpsturismen” till Schweiz för dem som har råd att betala 200 000 kronor medan mindre bemedlade förvägras samma hjälp i Sverige?

Avkriminalisering pågår

I ett växande antal europeiska länder pågår nu både politiska och juridiska processer som leder till att frivillig dödshjälp blir avkriminaliserad. Tidigare i år fattade det mäktiga tyska läkarförbundet ett beslut som motsatte sig rådande förbud att hjälpa obotligt sjuka patienter att avsluta sina liv. Detta var väntat sedan den högsta tyska författningsdomstolen i februari 2020 fastslagit att förbudet mot frivillig dödshjälp strider mot den tyska konstitutionen.

I katolskt dominerade länder som Spanien, Portugal och Italien är tillåtande lagstiftning antingen genomförd eller på väg att genomföras. Assisterad dödshjälp är tillåten också i bland annat Belgien, Nederländerna, Luxemburg och Schweiz, länder vars lag och tillämpning har granskats av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter som funnit att de är i överensstämmelse med rätten till liv (artikel 6 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter).

I Kanada slog landets högsta domstol 2016 fast att det är en mänsklig rättighet för beslutsföra vuxna att få hjälp att dö om man har en smärtsam och obotlig sjukdom som orsakar bestående och outhärdligt lidande. Rätten finns genom en bestämmelse i konstitutionen som säger att var och en har ”rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”.

I USA finns en rätt till läkarassisterat döende, den så kallade Oregonmodellen, i elva delstater med totalt mer än 70 miljoner invånare, motsvarande närmare 23 procent av hela USA:s befolkning. Fler lär tillkomma, trots starkt motstånd från bland annat katolska kyrkan. Rätten innebär att läkare efter flera bekräftande viljeyttringar och mycket noggrann prövning får överlämna en dödande dos medicin som patienten kan ta när hen själv väljer det.

Sverige på efterkälken

Det är svårt att förstå att det som är grundlagsskyddat i Tyskland och Kanada som en del av människovärdets okränkbarhet respektive rätten till liv och frihet – att samhället tillhandahåller hjälp för den som begär att få dö – är förbjudet och kriminaliserat i Sverige.

I vårt sekulära och progressiva Sverige är riksdagen på efterkälken. Den vill inte ta till sig fakta och är inte ens kapabel att tillsätta en parlamentarisk utredning.

Upprepade undersökningar i ett stort antal länder, bland annat Sverige, visar att en stor majoritet av befolkningen är positiv till frivillig dödshjälp när allt hopp är ute. Visserligen är det också många som på religiösa eller andra grunder anser att dödshjälp inte kan försvaras. Det finns anledning att ha respekt för en sådan övertygelse. Men det hindrar inte att den drabbade måste få bestämma själv.

Utredning behövs

Riksföreningen Rätten till en värdig död (RTVD) har i Sverige verkat för rätten till frivillig dödshjälp i över 45 år. Föreningen är i sina stadgar noga med att betona att frivillig dödshjälp måste vara en del av och integrerad i den palliativa vården, vars utbyggnad och förbättring är en av föreningens huvudmålsättningar.

Den enligt vår mening ofrånkomliga slutsatsen är att en parlamentarisk utredning skyndsamt måste tillsättas för att skapa klarhet om hur den frivilliga dödshjälpen skulle kunna integreras i den palliativa vården i Sverige på samma sätt som skett i ett stort antal länder.

debatt@altinget.se