Segervittring i grönytereform – nordiska protesterna kan få gehör

För att öka den biologiska mångfalden, men också motståndskraften i städer och svara upp mot bland annat värmeböljor, har det som en del i EU:s naturrestaureringsförordning föreslagits att alla städer ska öka antalet grönytor. I praktiken exempelvis via fler parker, träd och gröna tak, som kan svara upp mot påfrestningar och därmed minska behovet av andra infrastrukturinvesteringar.

I ett första led föreslås det att det inte får vara någon nettoförlust av grönytor mellan 2021 och 2030, och därutöver ska antalet ytor utökas kontinuerligt till år 2040 och 2050.

Men det ursprungliga förslaget har ansetts orimligt i flera led, eftersom det i implementeringen i bland annat Sverige skulle innebära att hela kommuner omfattas av kraven.

– Initiativet är naturligtvis lovvärt, men tillämpningen fungerar inte här i Sverige eftersom vi har en helt annan geografi än till exempel i södra Europa. Drygt 140 svenska kommuner omfattas av kraven, bland annat stora och glesbefolkade kommuner som till exempel Kiruna och Gällivare, sa SKR:s Ann-Sofie Eriksson till Fastighetstidningen i december.

De har inte varit ensamma i sina protester. Boverket har bland annat beräknat att ökningen är omöjlig att genomföra i Sverige, eftersom kravet på utökning skulle överskrida kommunernas sammanlagda yta bebyggd och anlagd mark. 

Men nu ser kritikerna ut att ha fått gehör. För till skillnad från de första utkasten till kompromisser i EU-parlamentets miljöutskott i januari, så har nya utkast från den 30e mars ändrat på kraven. I flera av de aktuella skrivningarna i artikel 6 är det i praktiken istället de landbaserade ytorna i tätorter som omfattas av kraven.

– Vi har tryckt på mycket för detta, säger en förhandlare.

Liknande förändringar har också fått gehör hos ministerrådets representanter, enligt Altingets källor. De båda lagstiftarna ser också ut att även införa möjligheten att uppnå kraven genom att också räkna in ”blåytor”, såsom vattendrag och dammar.

När är det tillräckligt?

Men därutöver pågår det samtidigt påtryckningar hos båda lagstiftarna för att det bör införas ett ”tak”, eller motsvarande kvalitetskrav, för när betinget att utöka grön- och blåytorna ska kunna undantas.

Denna flexibilitet har framför allt förts fram av Finland, som har pekat på att alla städer som skulle omfattas av regelverket redan har 50 procent grönytor inom sina tätorter, förutom Helsingfors (som har 49 procent). Det skulle också vara en ståndpunkt som är i linje med flera svenska intressenters hållning.

Här har dock påtryckningarna ännu inte fått gehör i EU-parlamentets kompromissförslag i ansvariga miljöutskottet. Men hos rådet ska det finnas ett större gehör, enligt Altingets uppgifter. Ett problem som dock lyfts i sammanhanget är att ett ”tak” i praktiken skulle kunna göra det svårt att nå helhetsmålen, argumenterar EU-kommissionen. Nu försöker lagstiftarna hitta en acceptabel kompromiss mellan parterna.

Drar åt olika håll

Miljöutskottet har siktet inställt på omröstning om sin hållning om mindre än två månader. Dessförinnan väntas också inspel från bland annat jordbruksutskottet. Hela parlamentet planerar att sätta ner foten i juli.

Samtidigt driver det svenska ordförandeskapet på för att lägga grunden för en kompromiss mellan medlemsländerna i juni.

Arbetet med ett regelverk för naturrestaurering dras annars generellt åt olika håll av de två lagstiftarna. EU-parlamentets miljöutskott siktar på att höja den övergripande ambitionsnivån, men också detaljkraven på exempelvis utökade grön- och blåytor. Ministerrådet försöker istället bland annat hamra fram lättnader för att göra målen mindre ”omöjliga” att nå.

Regelverket presenteras som ett svar på att EU:s regeringar enats om höjda klimat- och miljömål, bland annat som en del av inspelen till de biologiska mångfaldsmålen i Montreal.

Förhandlingarna om naturrestaureringsförordningen har dock generellt ansetts svåra. Detta trots de uttalade nyttorna, där bland annat EU-kommissionen argumenterat att varje investerad euro ger mellan åtta och 38 euro tillbaka.

– När du förhindrar jorderosion, agerar du för livsmedelssäkerhet inte bara på lång sikt, utan också på kort sikt. När du återställer våtmarker undviker du översvämningar i städerna nedströms, argumenterade Miljökommissionären Virginijus Sinkevičius när förslaget presenterades.

Tidigare hemläxor har inte gjorts

Även om det sedan tidigare finns regelverk på plats för att få unionen i riktning mot att nå flera av de miljömål man nu satt upp, via framför allt art- och habitatdirektivet, så har insatserna inte alls varit tillräckliga.

Nu behöver insatserna höjas rejält. Det är de flesta representanterna eniga om. Men hur det ska gå till råder det större oenighet kring.

Miljöutskottets huvudförhandlares utkast till kompromiss föreslår bland annat att det övergripande målet utökas, så att ”effektiva och areabaserade” restaureringsåtgärder ska vidtas i minst 30 procent av unionens land och havsyta till år 2030, relativt tidigare förslag på 20 procent. Omräknat i Sverige skulle det då röra sig om omkring 12 miljoner hektar, bara på land.

En annan av de förändringar som parter både inom ministerrådet och parlamentet särskilt trycker på för, är att restaureringsåtgärder inte ska behöva ske inom varje naturtyp. I stället förespråkas det att de övergripande målen kan stå kvar, samtidigt som medlemsländerna får sätta in insatser där det är prioriterat.

– Annars riskerar vi att tvingas göra åtgärder där behoven inte är som störst, säger en förhandlare.

– Det måste finnas någon form av flexibilitet, annars har vi inte en chans, säger en annan källa.

Varför sådan stress?

Sverige är samtidigt ett av de länder som är mest skeptiskt till regelverket, då flera av målen bland annat anses påverka svensk skogspolitik som enligt EU-fördragen är en nationell kompetens.

Hur kommer det sig då att Sverige driver på så intensivt för att nå en överenskommelse vid miljörådet i juni?

Jo, alternativet att låta spanjorerna ta över kompromissbyggandet skulle kunna bli än värre ur ett svenskt perspektiv. Efter senaste årens torka och andra naturkatastrofer, ses nämligen EU-krav på åtgärder för att bygga upp naturlig motståndskraft som något mer välkommet i ett stort antal andra medlemsländer.

jacob@altinget.se