Detaljdebatt och fördröjningsoro när EU-länderna spikade ekodesignreform

Om fyra-fem år kan ett köp av nya jeans komma med en QR-kod som dels förklarar hur och med vad de tillverkats, dels hur man ska göra för att återvinna och reparera produkten samt hur stort produktens ekologiska avtryck är.

Genom reformeringen av det tidigare främst energifokuserade ekodesigndirektivet till en näst intill helomfattande produktkvalitetsförordning är det tänkt att EU ska gå från ett slit-och-släng-samhälle till ett mer cirkulärt dito.

Reformen, som legat på bordet sedan förra sommaren, har dock de senaste veckorna främst dominerats av en stridsfråga mellan två grupper av medlemsländer.

{{toplink}} 

Vet vi tillräckligt?

För utöver det att regelverket sätter ramar för hur medlemsländernas experter och branschrepresentanter i detaljregelsförhandlingar ska komma överens om krav som gör produkter reparerbara, återanvändbara och miljömässigt mer hållbara, sätter det också upp ett förbud mot att förstöra osålda kläder och klädtillbehör. (art. 20b)

Och här hettade debatten till. Där den ena sidan – med uppbackning av kommissionen – anser att regelverket inte ska ge sig in i detaljregleringar utan endast sätta upp en ram för kommissionen att utvärdera behov av förbud, menar den andra sidan att kunskapen redan finns där och att inte finns behov av att vänta.

– Våra yngre medborgare bombarderas av reklam varje dag som leder till avfallsberg i slutändan, sa Frankrikes Roland Lescure, som ledde gruppen av förespråkare, och som själva redan infört ett nationellt förbud och som därmed ansåg att det inte finns tid att vänta.

– Vi behöver en konsekvensanalys innan vi inför dessa krav. För annars riskerar problemen att inte lösas – utan endast exporteras, menade Slovakiens ekonomiminister Peter Švec.

Ytterligare förseningar föreslagna

Tidsfrågan är samtidigt central i andra sammanhang. För EU-kommissionen oroas även av att svenska ordförandeskapet släppt in en generell tidsfördröjningsregel för när nya produktkrav ska träda i kraft.

– Att införa långa införandeperioder riskerar att göra reglerna irrelevanta när de väl är på plats, varnade miljökommissionären Virginijus Sinkevičius.

Tidigare beslutats det från fall till fall när ett visst nytt produktkrav, främst på energisidan idag, ska träda i kraft. Nu sätts det enligt medlemsländernas linje upp en 18-månaders minimiregel från det att en delegerad förordning med nya krav antagits av kommissionen, till att det träder i kraft.  (Art. 7a (f))

Därmed kan processen – som idag brukar ta tre-fyra år från ax till limpa – fördröjas med ytterligare minst ett och ett halvt år.

– Jag beklagar de många tilläggen kring införandeperioden, sa Luxemburgs Franz Fayot.

Men det var samtidigt tydligt på ministermötet att ett antal länder kämpat hårt för tillägget:

– Vi trycker särskilt på att införandeperioden bör behållas, svarade Lettlands dito.

 

Ok nu – men mer svårsmält sen

Det svenska ordförandeskapet fick vid en första anblick ett enhälligt stöd för den allmänna inriktningen. Men majoritetsförhållandena är skakiga – eftersom de två giganterna Frankrike och Tyskland båda reagerade på att kraven, bland annat kring offentlig upphandling (art. 58) och tidsramarna som satts upp (både art. 7 och 69), ansågs för svaga.

Därmed lär slutförhandlingarna med EU-parlamentet inte leda till samma linje i bland annat dessa frågor. Här sätter ansvariga utskottet – där Jessica Polfjärd (M) representerar den största partigruppens intressen och Malin Björk (V) företräder vänstergruppen – ner foten i slutet av juni, och hela parlamentet den 10 juli preliminärt.

Textilier först ut – fast batterier redan beslutade

Oavsett hur förhandlingarna landar ser dock just textilier ut att bli de första produkterna som träffas. De är nämligen den grupp av produkter som anses främst i behov av skärpta produktkrav, enligt det samråd som precis avslutats.

De digitala produktpassen – med den aktuella QR-koden – kommer dock redan inom några år att oavsett vilket dyka upp på batterier. Detta eftersom den så kallade ESPR-förordningen bygger vidare på en stor del av förhandlingarna som gjordes inom den nya batteriförordningen.

jacob@altinget.se