Vad betyder Wilders valseger för Europa? Här är fyra viktiga punkter

1. Varför vann Geert Wilders valet?

Många ställer sig den frågan just nu – både i Haag och i huvudstäder över Europa. Wilders har försökt slå igenom många gånger tidigare, och han var tydligt överraskad av storsegern på onsdagskvällen. Svaret är kopplat både till Wilders budskap, till den nuvarande politiska situationen i Nederländerna och till dynamiken mellan huvudpersonerna i just detta val.

Geert Wilders budskap har inte förändrats mycket under de många år han har varit en av de ledande högernationalisterna i Nederländerna och Europa: islam är en farlig religion, och därför måste moskéer och muslimska skolor stängas, huvuddukar förbjudas och ytterligare muslimsk invandring till Nederländerna måste stoppas. Ett asylstopp måste införas – inte fler flyktingar till landet.

EU:s fria rörlighet måste också minska drastiskt, gränserna måste stängas och Nederländerna måste gå mot ett utträde. Detta är tydligen budskap som nästan en fjärdedel av de nederländska väljarna lockas av i dessa tider av kris med inflation och stigande energipriser, och många är besvikna på gammaldags makthavare och partier.

Förändringarna på den politiska scenen har förmodligen också spelat en stor roll: Efter 13 år som regeringschef ställde den borgerlig-liberale Mark Rutte inte upp igen den här gången. Hans efterträdare som partiledare för det liberala partiet VVD, Dilan Yesilgöz, öppnade inför valet dörren för ett eventuellt regeringssamarbete med Wilders och hans Frihetsparti PVV. Detsamma har gällt valets andra sensation, det nya mittenhögerpartiet Nya sociala kontraktet (NSC) som leds av den tidigare konservative Pieter Omtzigt.

De två borgerliga partiernas försiktiga öppning för samarbete kan ha övertygat många tveksamma väljare som inte vågat rösta på Geert Wilders tidigare på grund av hans extrema hållning.

2. Kommer han då att leda landet eller vad kommer att hända?

Redan på fredagen tillsattes en slags kunglig utredare – en så kallad ”scout” i Nederländerna – för att under de kommande dagarna kartlägga vilka partier som kan vara beredda att bilda en majoritetskoalition och bilda regering tillsammans.

Utredaren är Gom van Strien, senator från Geert Wilders parti PVV, eftersom partiet kom först i valet med 23,6 procent av rösterna och därmed 37 mandat. Van Strien ska lägga fram en första rapport för det nya parlamentet den 5 december, som kommer att sammanträda för första gången dagen därpå. Torsdagen den 7 december hålls en debatt om valresultatet och rapporten om en eventuell ny regering. Allt detta är dock bara de inledande manövrerna i vad som sannolikt kommer att bli en mycket lång förhandlingsprocess som förväntas pågå i många månader.

Geert Wilders siktar hårt på att sitta med i en regering för första gången – och kanske till och med leda den. Men för tillfället visar de andra partierna ingen större vilja att gå in i regeringen med valets segrare. I alla fall inte om Wilders blir premiärminister. Redan på fredagen meddelade den liberala VVD-ledaren Dilan Yesilgöz att hon trots allt inte kommer att ingå i en sådan regering. Socialdemokraterna och De gröna vill inte alls höra talas om Wilders.

Den enda lilla öppningen just nu verkar vara den nya mannen i nederländsk politik, Pieter Omtzigt från NSC, som förklarar sig ”redo att ta ansvar”, som han uttrycker det. Detta är dock inte tillräckligt för att skapa den högermajoritet som Wilders behöver. Därför har ledaren för Frihetspartiet också sagt att han är ”mycket besviken” över att Yesilgöz trots allt inte kommer att få med VVD i en sådan koalition.

– Jag tror inte att det är vad VVD:s väljare vill ha, sade Geert Wilders på fredagen, enligt det nederländska public service-bolaget NOS. 

Wilders menar att liberala väljare också ”väntar på en center-högerregering”. Han förutspår att förhandlingarna nu kan bli mycket utdragna.

Efter det senaste riksdagsvalet 2021 satte partierna rekord genom att det tog 299 dagar – nästan 10 månader – att bilda regering.

3. Är detta en trend i Europa?

I ett antal europeiska länder har det länge funnits en tendens att de traditionella mitten-vänsterpartierna (socialister och socialdemokrater) och center-högerpartier (konservativa och liberaler) gradvis förlorar sin dominans. I stället är det ofta antingen nya mittenpartier eller nationalister på högerkanten som vinner mark och i allt högre grad närmar sig makten.

Ett exempel på denna utveckling är Frankrike, där de traditionella mittenpartierna till både höger och vänster nästan har smält samman och ersatts av Emmanuel Macrons politiska rörelse. Strax efter presidenten står den franska nationalistledaren Marine Le Pen, som nu två gånger försökt slå Macron i ett presidentval.

I Italien förra året lyckades den högernationalistiska politikern Giorgia Meloni vinna valet och ställa sig i spetsen för en högerextrem regeringskoalition. Nu ser vi Geert Wilders ta ett kliv framåt i Nederländerna. Kanske kan han samarbeta med den nye mittenledaren Pieter Omtzigt, som i egenskap av politisk utbrytarkung kan påminna om just Macron. I Tyskland är det nationalistiska och EU-skeptiska partiet Alternativ för Tyskland (AfD) på frammarsch.

När nationalisterna blir riktigt starka försöker mer moderata partier i allt högre grad bilda breda koalitioner för att slå tillbaka dem. Ibland lyckas de – ibland inte. I oktober blev Polens nationalkonservativa parti Lag och rättvisa (PiS) återigen största parti i landets parlamentsval. Men det verkar som om en bred konfederation av många andra partier, ledd av EU:s tidigare rådsordförande, högerpolitikern Donald Tusk, ändå kommer att vara det enda alternativet för en ny polsk regeringsmajoritet.

I Ungern håller sig den nationalkonservative Viktor Orbán kvar vid makten, medan hans gelike Robert Fico just har återtagit den i Slovakien. Striden mellan nationalisterna och den traditionella mitten av europeisk politik böljar fram och tillbaka, och i det läget utgör veckans valresultat i Nederländerna ett viktigt skifte.

Alla måste nu justera sina analyser av möjliga vinnare och förlorare, allianser och maktkamper i EU-valet nästa sommar. Det kan också finnas paralleller till Tysklands nästa val 2025. Och inför Frankrikes presidentval 2027, då Emmanuel Macron inte längre får ställa upp för omval.

4. Vilka blir konsekvenserna för EU?

I dag har Nederländerna en tyngd i det europeiska samarbetet som är långt större än vad landets 16 miljoner invånare antyder. Frankrike och Tyskland är i en klass för sig, men premiärminister Mark Ruttes politiska stil har gjort Nederländerna till en solid trea när det gäller inflytande, har både diplomater och experter sagt till Altinget. Det är därför en tvärvändning för Europa om Nederländerna får en regering vars största parti i åratal har förespråkat att lämna samarbetet helt och hållet. Men varken Wilders eventuella koalitionspartners eller det nederländska folket är med honom i denna fråga. Därför är detta inte heller det största problemet.

Hans inställning till Ukraina och ovilja att skicka vapen, till exempel, är något som kommer att bevakas, särskilt eftersom han under åren före invasionen har varit något av ett Putin-fan.

Dessutom är förväntningen att Nederländerna kommer att vara ännu mer ovilligt att betala till EU:s gemensamma plånbok än vad landet är i dag. Klimat- och miljöpolitiken kan också komma under press, eftersom Wilders vill skrota Parisavtalet, skrota förnybar energi och satsa på mer olja och gas.

Viktigast kommer dock att vara migrationsfrågan. Här har Wilders ett gott öga till det danska undantaget från att delta i unionens rättsliga samarbeten som exempelvis migration. En sådan sak skulle göra det möjligt för Nederländerna att dra sig ur EU:s asylpolitik. Detta kräver dock fördragsändringar och ses i Bryssel som ett omöjligt krav. I vilket fall som helst förväntar man sig en stramare nederländsk linje, som också kommer att gälla Schengensamarbetet och kontrollerna vid de yttre gränserna.

Det första smakprovet på den nya verkligheten kommer att vara ett viktigt EU-toppmöte i december. Med all sannolikhet kommer Rutte fortfarande att sitta där i den nederländska stolen. Men det mandat som han kommer att agera på kommer att komma från det nybildade parlamentet. Och det kan ge en första fingervisning om vad majoriteten anser om EU:s budget, Ukraina, utvidgningen av unionen och konflikten mellan Israel och Hamas, som alla är viktiga punkter på dagordningen.

Artikeln är översatt och omarbetad från Altinget.dk.{{toplink}}