Erdogans propagandamaskin står inför sitt yttersta test

Af Birk Sebastian Kotkas
frilansjournalist

ISTANBUL: Till en början blev hbtq-frågor ett förbjudet ämne för journalister, senare även kvinnors rättigheter. Gränsen för vad som kunde skrivas i Hürriyet, en av de stora turkiska dagstidningarna, snävades in bit för bit efter att tidningen 2018 köptes upp av en familj nära president Erdogan.

– Det hände inte över en natt. Censuren ökade successivt, säger Banu Tuna när Altinget möter henne på hennes kontor, ett stenkast från Taksimtorget i Istanbul.

Hon fick sparken från Hürriyet av de nya ägarna 2019 efter 22 års arbete som journalist för tidningen. I dag arbetar hon för NGO:n Truth Justice Memory Center medan hon, liksom många andra turkiska journalister, väntar på ett klargörande om framtiden vid presidentvalet i maj.

Banu Tuna har på nära håll sett hur Erdoganregimen gradvis har tagit kontroll över medierna i Turkiet. I dag ägs mer än 90 procent av de nationella medierna av personer med nära band till presidentpalatset. Men Hürriyet var den sista tidningsbastionen som kom under Erdogans kontroll.

Efter förvärvet upplevde Banu Tuna hur hennes möjligheter att göra kritisk journalistik togs ifrån henne. Till exempel när hon hade skrivit en artikel om miljökonsekvenserna av byggandet av en gasledning från Ryssland. Hon fick artikeln publicerad i tidningen, men dagen efter hade nätversionen försvunnit.

– Jag bad inte ens om en förklaring eftersom det var uppenbart vad som hade hänt. Senare fick jag bekräftat att ett samtal hade kommit från energidepartementet, berättar hon.

Ett slags psykologisk tortyr

Direkta samtal från den politiska sidan till media har varit vardagsmat i Turkiet sedan de omfattande systemkritiska demonstrationerna i Geziparken 2013, berättar Mustafa Kuleili, ordförande för det turkiska journalistförbundet (TGS) och vice ordförande för Europeiska journalistförbundet (EFJ).

– Efter protesterna började de censurera medierna direkt från regeringskansliet. De började ringa chefredaktörerna för att stänga av direktsändningar eller för att redigera en grafik, säger Mustafa Kuleili.

Sedan dess har Erdogan successivt skärpt sitt grepp om medierna. Särskilt efter det misslyckade kuppförsöket 2016, som ledde till att 54 tidningar, 24 radiostationer och 17 tv-nätverk stängdes. Officiellt med målet att stoppa ”desinformation” och ”fake news”. Enligt presidenten är Turkiet ett av de länder i världen som är mest utsatt för falska nyheter.

I dag har journalister vant sig vid att utöva självcensur, så det är sällan nödvändigt för regeringen att censurera direkt. Nu förstår folk i etablerade medier att hålla sig under radarn om de inte vill hamna i trubbel.

– Folk försöker inte ens göra kritisk journalistik längre. De vet att sätta sig vid datorn, titta ner och undvika att säga något kritiskt. Det är ett slags psykisk tortyr, säger han.

Förstasidan ändras på högre ort

Banu Tuna känner inte längre igen tidningen hon arbetade för i mer än två decennier. Även förstasidan är utom journalisternas kontroll, hävdar hon:

– Vi brukade publicera den rikstäckande upplagan av Hürriyet runt midnatt, men i dag händer det mycket senare.

– Varje kväll skickas förstasidan någonstans där det görs en del ändringar. Jag har en aning om vart, men det är inget som har meddelats. Den platsen finns dock inte i Hürriyet; det är på högre ort, säger Banu Tuna.

Altinget har presenterat ovanstående citat för en av tidningens redaktörer, som skriftligen bekräftar att det kan förekomma politisk inblandning i Hürriyets journalistiska innehåll:

”Förstasidan skickas ibland för någon form av godkännande när det finns något av avgörande betydelse för Erdogans administration. Jag har sett det med egna ögon.”

”Men det är inte något som händer varje dag”, skriver redaktören senare i svaret.

Källan har inte önskat medverka med namn i den här artikeln.

Blackout på Twitter

Kort efter de tragiska jordbävningarna i Turkiet och Syrien i början av februari stängdes Twitter av i tolv timmar för många turkiska användare.

Det är en av de många befogenheter som makthavarna antagit ”för att stävja desinformation”. Först efter en videokonferens mellan höga tjänstemän i regeringen och på Twitter fick det sociala medieföretaget lov att öppna igen. Enligt biträdande infrastrukturministern ”påmindes Twitter om sina skyldigheter”.

Veysel Ok, en av Turkiets ledande advokater för pressfrihet och yttrandefrihet, befarar att regeringen kommer att göra något liknande i det kommande valet.

– De kanske stänger ner allt. Då kan vi vakna upp till att de har vunnit, säger han.

Veysel Ok var med och grundade Media and Law Studies Association (MLSA) 2017 som svar på utvecklingen i Turkiet efter kuppförsöket.

Organisationen övervakar alla fall av yttrandefrihet i Turkiet och ger råd till mer än 200 kunder, varav majoriteten är journalister. De får bland annat råd om sina rättigheter i internationella organ som Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Veysel Ok har också hjälpt den danske frilansjournalisten Sultan Coban då tingsrätten i staden Konya 2020 dömde henne till ett år och tre månaders villkorligt fängelse för att ha delat ett Facebookinlägg med bilder på kurdiska krigare i Syrien.

Han hjälper just nu flera turkiska journalister som har stött på problem i sin bevakning av jordbävningarna.

– Efter jordbävningarna har det blivit ännu svårare för journalister att rapportera. De får inte täcka vad som händer. De ombeds visa upp ett presskort eller en ackreditering, trots att det inte är nödvändigt för någon att ha, säger Veysel Ok.

Enligt en sammanställning som MLSA har gjort blev fyra journalister fängslade av polisen mellan den 6 och 13 februari, medan nio rapporterade att de hade hindrats från att filma.

Vi har glömt hur man tänker fritt

– Antingen blir det ett ögonblick av befrielse eller så blir det en tragedi.

Mustafa Kuleili har börjat filma en dokumentär som ska kulminera på valnatten. Han är övertygad om att valet kan bli ”en nystart för journalistiken i Turkiet”. Det vill säga om det blir maktskifte.

– Det skulle vara en stor lättnad för journalister i Turkiet och vi skulle få se många förändringar i medielandskapet. Vi kommer att se nya tv-kanaler, nya hemsidor, nya tidningar och nya ansikten på tv, säger Mustafa Kuleili.

– Om Erdogan vinner blir det en enorm mental kollaps för dem som tror på demokratiska västerländska ideal, förutspår han.

Banu Tuna drömmer om att återvända till journalistiken. Men för tillfället väntar hon med spänning på valresultatet – med samma hopp om frihet som demonstranterna 10 år tidigare blev banerförare för i Geziparken några hundra meter från kontoret där hon sitter.

Tror du att pressfriheten i Turkiet kommer att återupprättas om det blir ett regeringsskifte?

– Ja, men det kommer att ta tid. På ett sätt har vi glömt hur man tänker fritt och hur man tänker kritiskt, svarar Banu Tuna.

– Och så har vi en hel generation nya journalister som har lärt sig det här yrket så som det fungerar i dag, vilket inte har något med journalistik att göra. Så det kommer att ta tid att återfå våra förmågor, bedömer hon.

Turkiet går till val den 14 maj.

 

Artikeln är en återpublicering, den publicerades ursprungligen i danska Journalisten.