Rysk ambassadör: Nato har inget intresse av att stoppa kriget i Ukraina

Af Vladimir V. Barbin, Rysslands ambassadör i Danmark

Västerländska ledare deklarerar Natos defensiva karaktär och betonar alliansens, påstådda, stabiliserande roll i de internationella relationerna.

Dessa paroller har nu blivit ett mantra i väst, tagna för givet och inte längre ifrågasatta. Men de är oförenliga med innehållet i Natos strategiska planeringsdokument och vederläggs fullständigt av alliansens praktiska agerande.

Natos doktrin bygger inte längre på intresset av att försvara medlemsstaternas territorium, i enlighet med artikel fem i Washingtonfördraget, utan på nykolonialism.

Detta förklarar Natos numera maniska ansträngningar att upprätthålla västvärldens dominans i världen och hur man främjar de västerländska värderingar som ensidigt förklaras universella.{{toplink}}

Inget militärt hot

Den euroatlantiska regionen är uppenbarligen inte tillräcklig längre för att säkerställa västvärldens dominans.

Under toppmötet i Washington i juli 2024 utropades Afrika, Mellanöstern, Balkan och Indo-Stillahavsområdet som Natos intressesfärer. Men det finns inget militärt hot mot Nato därifrån.

Västvärlden tror starkt på sin förmåga att man kan stoppa den globala utvecklingen mot multipolaritet och att det går att bromsa bildandet av nya globala inflytelsecentra. Väst gör detta bland annat genom att föra en militär skrämselpolitik. Av den anledningen håller nya regionala militära allianser på att skapas.

2021 grundades AUKUS (Australien, Storbritannien och USA). Japan, Sydkorea och Nya Zeeland förbereder sig nu för att ansluta sig till detta militära block. Dessa länder står utanför den euroatlantiska regionen, men deltog ändå i Natos toppmöte i Washington.{{toplink}}

Västerländskt missionsarbete

Nato har visat brist på respekt för andra staters nationella val och dess oförskämda inblandning – ibland med vapen – i deras suveräna angelägenheter leder till förstörelse av sociala och statliga strukturer och oundvikliga humanitära katastrofer i hela världen.

Genom historien har vi sett flera exempel, som i Irak, Libyen, Syrien, de illegala bombningarna av Jugoslavien, i de så kallade färgade revolutionerna och protesterna i länder med regeringar som inte är önskvärda för västvärlden.

Motivet för sådana aktiviteter är inte försvar, utan ideologiska överväganden. En sådan politik står Natoländerna dyrt, eftersom vi har sett en tillströmning av flyktingar från de regioner som har fått smaka frukterna av västvärldens missionsarbete.

Ett typiskt exempel på västerländsk missionsverksamhet är det danska Institutet för partier och demokratiers finansiering av ”Festival of Democracies”, vars evenemang ägde rum i juli och augusti i år i ett antal georgiska städer och blev en del av oppositionspartiernas valkampanj.

Samtidigt tröttnar Danmark aldrig på att högljutt deklarera att utländsk inblandning i demokratiska valprocesser är oacceptabel.

Med andra ord skapar Nato ideologisk förvirring och oro, splittrar det internationella samfundet och ställer vissa stater mot varandra.

Ömsesidig misstro

Efter det kalla krigets slut trodde Natoländerna att de var osårbara och började bygga upp internationella relationer enligt egen mall. Folkrätten åsidosattes. Västvärlden proklamerade doktrinen om en världsordning baserad på regler.

Ingen vet dock vem och vad som definierade dessa regler – och i vilka universellt erkända internationella dokument de är etablerade.

Som en följd av detta har Nato förlorat sin förmåga och sitt intresse av att förhandla om internationella säkerhetsfrågor. I stället för att bygga upp ett system för en övergripande och jämlik internationell säkerhet, så splittras det.

Konceptet med europeisk säkerhet på grundval av Nato håller på att genomföras. Men Natos gradvisa utvidgning österut har snarare försvagat än stärkt säkerheten i Europa, inklusive i Natoländerna.

Det har lett till system för vapenkontrollavtal har förstörts, sammanbrott av gemensamma europeiska institutioner och framkallat en lavin av ömsesidig misstro i Europa.  

Idén om att bygga ett gemensamt utrymme från Lissabon till Vladivostok, som försvarades av Ryssland, har glömts bort.

Nato är på en konfrontativ kurs

Toppmötet i Washington var en logisk fortsättning på Natos konfrontativa kurs och försenade freden i Ukraina ytterligare. Kiev berövades de facto möjligheten att lösa konflikten med Ryssland med politiska och diplomatiska medel.

Dessutom bygger förklaringen från toppmötet i Washington enbart på Ukrainas militära seger. För denna önskedröm har Kiev lovats 40 miljarder euro. Med andra ord har Nato entydigt bekräftat sitt intresse för att blodsutgjutelsen i Ukraina ska fortsätta.

Västvärlden har aldrig sökt fred i Ukraina. Västvärlden behöver Ukraina som ett verktyg för att bekämpa Ryssland.

Minskavtalen, som möjliggjorde en fredlig återintegrering av Donbass med Ukraina, saboterades. Ukraina var förberett för en militär konflikt med Ryssland.

Den dåvarande franske presidenten François Hollande och Tysklands förbundskansler Angela Merkel erkände offentligt att Minskavtalen bara var nödvändiga för att köpa tid och låta Ukraina bygga upp sin militärmakt.

I uttalandet från toppmötet i Washington påstås det hycklande att Nato inte söker konfrontation med Ryssland. Men samtidigt uttalar man sitt stöd för Ukrainas oåterkalleliga väg mot Natomedlemskap.

Utsikterna till ukrainskt Nato-medlemskap var en av de främsta anledningarna till att Ryssland inledde en särskild militär operation för att garantera sin nationella säkerhet och rädda invånarna i Donbass.

{{toplink}} 

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats på Altinget.dk.

debatt@altinget.se