Fukushima visade Sveriges behov av permanent krisgranskning

Läget blev allt sämre vid reaktorerna i Fukushima Daiichi. Fyra dagar efter tsunamin, tidigt på morgonen den 15 mars 2011 insåg premiärminister Naoto Kan att det kunde bli nödvändigt att evakuera Tokyo. Men det värsta scenariot inträffade aldrig. Vi blev räddade av tur eller av ett gudomligt ingripande, skriver han i boken My Nuclear Nightmare.

Den dåvarande premiärministerns beskrivning av allvaret bekräftas av andra källor. Tyskland gjorde tidigt en självständig värdering av läget och uppmanade sina medborgare att lämna Tokyo. Andra länder tog liknande beslut, men inte Sverige.

En optimistisk utrikesminister Bildt

Utrikesminister Carl Bildt fick en alltför optimistisk bild i början och twittrade 12 mars: ”Great relief that the situation at the nuclear plant in Japan seems to be better than feared.”

Så sent som 16 mars, när redan tre härdsmältor inträffat, ville Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) lugna de tusentals svenskar som fanns i landet. Det går att lita på informationen från japanska myndigheter, var budskapet. Samma dag hade tyska UD redan team redo på flygplatsen och järnvägsstationen i Osaka för att ta hand om medborgare som gav sig av från Tokyo.

Japanska myndigheter vilseledde

I dag vet vi att de officiella japanska uppgifterna var vilseledande. Det dröjde månader innan myndigheterna fullt ut medgav att det skett härdsmältor, trots att de hade den informationen redan några dagar efter tsunamin 11 mars.

Det fanns många faktorer att ta ställning till för den svenska regeringen och myndigheterna, till exempel signaleffekten till den japanska befolkningen. SSM gjorde även vissa korrekta bedömningar, och så småningom chartrade UD plan från Tokyo.

Kriser utvärderas snällt när vi haft tur

Utan en ordentlig utvärdering är det svårt att döma. Men det är just poängen här, att någon detaljerad och oberoende analys av första veckans svenska krishantering inte gjordes och offentliggjordes. Den granskning som regeringen Reinfeldt utlovade blev inte av. Vad kan vi lära?

Efter tio år är det inte lätt att analysera en kris. När det gäller Fukushima meddelar SSM att dokument försvunnit efter att en server ”brunnit ner”. MSB:s utvärdering av kriskommunikationen var snäll och behandlade bara ett fåtal aspekter. SSM och Socialstyrelsen tog fram rapporter om arbetet med att dela ut jodtabletter till svenskarna i Tokyo, men inte om hela krishanteringen under de inledande dagarna. 

Vi tenderar att utvärdera kriser tillräckligt djupt när det gått riktigt illa, inte när vi haft tur. Eller när det gått bra. Statsminister Stefan Löfvens agerande vid terrordådet på Drottninggatan 2017 fick beröm, men när MSB senare analyserade (pdf) samhällets krishantering vid det tillfället fanns inte mycket med om hur regeringen skötte sin roll.

Stresstesta beredskapen

Kanske hade Kriskansliet hos Mikael Damberg haft bättre omvärldsbevakning av pandemins tidiga skede om det skett en ordentlig svensk analys av Fukushimakrisens första vecka. Kanske hade Statsrådsberedningen agerat annorlunda mot covid-19 om framgångsfaktorerna vid terrordådet 2017 utvärderats bättre. Det vet vi inte, men däremot att möjligheterna att dra lärdomar inte utnyttjats tillräckligt.

Fukushima, elavbrottet på Forsmark 2006 och covid-19 lär oss också att beredskapen måste stresstestas betydligt tuffare. Planer på papper och teoretiska modeller stämmer sällan i en verklig kris.

Klimatpolitiska rådet kan inspirera

Det finns fler exempel. Sverige behöver en permanent, oberoende kommission för utvärdering av kriser, både det som fungerat dåligt och det som gått bra. Inspiration går att hämta bland annat från Statens haverikommission och från Klimatpolitiska rådet.

En sådan kommission kan ge underlag till en årlig krisrapport från regeringen och öppen debatt om hur vi kan stå bättre rustade nästa gång.

 

red@altinget.se