Replik: Unga med psykisk ohälsa behöver inte fler diagnoser och mediciner

Af Experter inom psykologi
Se undertecknarna i rutan nedan

I en debattartikel i Altinget påstår en rad personer verksamma inom bland annat akademi, psykiatri och brukarrörelsen att det är avgörande med en tidig psykiatrisk diagnos. Om så inte sker riskerar det att ”orsaka onödigt lidande och död”.

Stor oenighet om diagnoser

Artikelförfattarna uppger att deras forskning tyder på att endast en av 50 svenska ungdomar som har bipolär sjukdom diagnosticeras. De skriver att ”endast sex till 21 fall av schizofreni diagnosticeras bland ungdomar upp till 18 år i Sverige”. Nu efterlyser de därför ”tidig och korrekt diagnos”.

{{toplink}}

Redan här väcks en rad frågor hos oss: Vad är en korrekt diagnos? Och hur menar författarna att det ska gå till att ställa en sådan diagnos inom befintligt system? Är de inte införstådda med att det råder stor oenighet vad gäller psykiatriska diagnosers validitet bland såväl forskare som bland praktiker och människor med egen erfarenhet av att ha blivit diagnosticerade?

Vet de inte att det spelar roll vem som ställer diagnosen och i vilket sammanhang detta sker? Vi frågar oss hur artikelförfattarna kan veta att betydligt fler än en av femtio unga egentligen har bipolär sjukdom? De tycks även utgå ifrån att unga människor i högre grad skulle diagnosticerats med schizofreni om de fått möjlighet därtill.

Kontraproduktiva behandlingar

Här vill vi påminna om att flera ledande forskare och psykiater har föreslagit att diagnosen schizofreni borde avskaffas eftersom den i likhet med många andra psykiatriska diagnoser har låg validitet och reliabilitet. Låt oss konstatera att trots årtionden av forskning med stora ekonomiska anslag och resurser har man inte lyckats finna biomarkörer för respektive diagnoser. Dessutom uppmanar artikelförfattarna i sin artikel till att organisera barn och ungdomspsykiatrin mer likt vuxenpsykiatrin, känner de inte till de stora brister som råder där?

Som redan framgått skiljer sig vår beskrivning av verkligheten från den som beskrivs i nämnd artikel. Vårt sätt att tänka om oss själva och varandra skiljer sig också åt. Vi talar inte i termer av ”fall av schizofreni”, och vi anser inte heller att antalet ECT-behandlingar är alltför få. Tvärtom. Många av dem vi möter i vårt dagliga värv talar om omfattande och allvarliga skador av ECT-behandlingar. Behandlingar som dessutom har ett mycket svagt vetenskapligt stöd.

Det behövs inte fler psykiatriska diagnoser och mer farmakologiska behandlingar då dessa för många människor har visat sig vara otillräckliga. De är rent av kontraproduktiva vad gäller att förebygga och avhjälpa människors lidande.

Byt perspektiv

Vi menar att det i stället behövs betydligt fler samhälleliga, psykosociala och relationella insatser och perspektiv, såväl i daglig praxis som i forskning. Flertalet forskare och WHO lyfter fram betydelsen av sociala reformer mot skolsegregationen och de ökade inkomstklyftorna, som den mest effektiva vägen att höja den psykiska hälsan i befolkningen.

För unga som kämpar med psykiska svårigheter behövs verksamheter anpassade efter den unges behov där tid, kontinuitet och tillgänglighet är självklarheter. Verksamheter som involverar den unges nätverk och som tar hänsyn till såväl historia som rådande livssituation. Sådana exempel finns, men i alltför liten omfattning. Detta borde vi ägna kraft och resurser åt i stället för att utvidga diagnossystemet som i alltför ringa grad tar hänsyn till människors livsomständigheter, men också till samhälleliga normer och livsyttringar.

debatt@altinget.se