Stoppa samhällets svek mot utsatta barn

I dag finns många små barn som befinner sig i en vårdkarusell som inte är värdig Sverige 2021. En 14-årig flicka som har hunnit med 20 placeringar de senaste två åren hör tyvärr inte längre till undantagen. Ett annat exempel är en flicka som vid nio års ålder har blivit omplacerad tio gånger och nu som tolvåring placerats på Statens institutionsstyrelse efter ytterligare åtta stycken placeringar på HVB-hem.

Och då ska man veta att Statens institutionsstyrelse (Sis) är en myndighet som ansvarar för individuellt anpassad tvångsvård och behandling av ungdomar med allvarliga psykosociala problem och vuxna med missbruksproblem.

Att omhänderta ett barn är ett stort ingrepp i deras uppväxt som borde vara en åtgärd som ger barnet vård, omsorg och ökad trygghet i deras liv – det ska inte innebära en inskränkning av deras mänskliga rättigheter.

Med jämna mellanrum kan man läsa om små barn som placeras på Sis. I en granskning som Sveriges Radio gjorde år 2016 framkom att barn så unga som nio år hade isolerats och att en tioårig flicka hade isolerats vid tre tillfällen.

Små barn förtjänar trygghet

Sis har i dag ingen nedre åldersgräns, men är noga med att skriva att vården riktar sig till just ungdomar, inte barn. I ett SVT-reportage från 2017 uttrycker den tidigare generaldirektören att Sis har ganska stora problem med att anpassa verksamheten till mindre barn.

Det pågår ett utvecklingsarbete, utifrån ett regeringsuppdrag, för att förbättra vården för Sis-placerade unga som även har stora behov av psykiatrisk vård. Under 2020 fick regeringen en slutredovisning av ett analysuppdrag från 2019 som Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) genomfört gällande den sociala barn- och ungdomsvården. Därutöver utkom också Myndigheten för vård- och omsorgsanalys med en rapport om den sociala dygnsvården för barn och unga.

Inget av underlagen nämner de upprepade vårdsammanbrotten som små barn i familjehem och HVB har utsatts för. Det är på grund av att dagens system inte har haft dem i åtanke.

Stoppa omflyttningarna

Barn som är sex, sju eller åtta år gamla ska inte behöva utsättas för ständiga omflyttningar för att de har utvecklat ett utåtagerande beteende eller drabbats av återkommande affektutbrott. Deras beteenden är inte alltför sällan orsakade av trauman och/eller familjeförhållanden, som sannolikt har orsakat anknytningsstörning. Det handlar ofta om barn som inte har fått uppleva trygghet, kärlek eller omtanke under sin uppväxt. Där är svek tyvärr vanligt förekommande.

Barn har svårare att sätta ord på hemska saker som har hänt dem, om de ens berättar om det. Däremot finns känslorna inombords och de gör ont, så ont att det ibland brister. Då ska vi vuxna finnas till hands på ett bra sätt, inte med metoder som sätter ytterligare djupa spår.

Reparera skyddsnätet

Det gemensamma för barnen är att de har omhändertagits på grund av att vuxenvärlden har svikit dem. Samhället fortsätter att svika dem genom instabil vård orsakad av de många vårdsammanbrotten.

Dessa utsatta barn förtjänar bättre och vi har en skyldighet att se till att samhällets skyddsnät inte brister. Enligt artikel 20 i Barnkonventionen är en stat skyldig att ge barn som berövas sin familjemiljö särskilt skydd och stöd. Vi har också en skyldighet att se till att orsakerna till suicid bland barn och unga minimeras. Jag minns fortfarande när det framkom att självmordsförsöken bland barn och unga inlåsta på Statens institutionsstyrelse hade ökat.

Den sociala dygnsvården måste förändras för de allra minsta omhändertagna barnen så att de kan få uppleva trygghet och kontinuitet för att läka.

debatt@altinget.se