Vallöftet: MP:s omställningslag ska klara krock med utsläppshandel

Med inspiration från kolutfasningsplanerna i Tyskland och den finska motsvarigheten har Miljöpartiet i sin klimatfärdplan och valmanifest lagt in förslaget att införa en omställningslag.

Men i likhet med den debatt som nu råder i frågan om det reviderade industriutsläppsdirektivet, så innebär krav på utfasningsplaner hos enskilda bolag flera svåra frågor om gränsdragningar.

Samtidigt innebär ett införande av utfasningsplaner – med ett slutdatum för fossila utsläpp till år 2030 – att en dubbel styrning uppkommer i förhållande till EU:s utsläppshandel, vilket bland annat leder till att utsläppen i stället kan öka på annat håll inom handels utsläppstak.

Vattensängseffekt och dubbelstyrning

Lorentz Tovatt (MP) anser dock att tidigare erfarenheter pekar på att det är motiverat att gå fram nationellt. Dels med morötter i form av stora statliga investeringar och stöd från denn årliga 100-miljarderspott som partiet också vill se. Dels med piska och hot om böter mot dem som inte når målen i planerna, utan motiverade undantag.

– Vi funderade igenom det här ordentligt och vi anser att historien har givit oss rätt när vi säger att det är framgångsrikt att agera även inom utsläppshandeln. Därför att det som har hänt då, är att det blivit lättare att ställa om, och därmed har fler politiker insett att vi kan skärpa ETS-reglerna ytterligare. Så vi känner oss ganska trygga i att konstatera att det är positivt om enskilda länder går före, även inom utsläppshandelsektorn, säger Tovatt till Altinget.

Har det verkligen vidtagits skarpare åtgärder nationellt? Är det inte bara marknaden som kunnat, för att det varit fördelaktigt?

– Det är en kombination. Vi, och även andra länder, har ju haft en hel del styrmedel inom sektorn. Vi har ju industrikliv och den typen av åtgärder i Sverige, sedan har Tyskland sin utfasningsplan för kolet.  

Ja, morötter finns. Men piskor?

– Ja, där är väl planerna i Tyskland och Finland tydligast.  

Hur ser du på potentiell kritik om att en sådan lag leder till marknadsstörning och exempelvis koldioxidläckage?

– Fast vi tycker att historien har givit oss rätt. Att det går att agera snabbare än den gemensamma miniminivån. Och vi ser inte att det skulle bli koldioxidläckage, just eftersom det här skulle vara ett gemensamt arbete där vi vill satsa på de nya teknikerna, där vi får fram stål utan kol, exempelvis.

Varför inte bara fortsätta med de verktyg som finns nu, med industrikliv och liknande? Branschen säger att de redan går före politiken?

– Fet har skett en hel del positivt. Men det är inte minst tack vara grön politik. Vi hade inte haft stål utan kol om inte ETS hade skärpts upp, industriklivet införts och vindkraften byggts ut i norra Sverige. Industrin är på framfart, men däremot går det inte tillräckligt snabbt. Stål utan kol rullar på bra, men vi har många andra aktörer som inte gjort samma resa. Vår utgångspunkt är inte att nå nollutsläpp 2045, utan vi utgår från Parisavtalet och då måste vi nå Parisavtalet tidigare än så, säger Tovatt.

Har ansetts kunna hota företagshemligheter

I partiets resonemang ingår att bolagen, i första hand de större industriaktörerna, tillsammans med myndigheter tar fram planer för hur utfasningen ska gå till. Men fokus ligger bara på de fossila utsläppen.

Samtidigt blir strukturen liknande den, som redan föreslagits på EU-nivå i det uppdaterade industriutsläppsdirektivet, där det också debatteras kring huruvida de fossila utsläppen ska ingå i lagkraven. Det leder också till att liknande frågor som är svåra i den förhandlingen också kan ställas där.
{{toplink}}
Går man ner på enskilda aktörer, så finns det ju risker att det påverkar företagshemligheter?

–  I slutändan är det upp till företagen att genomföra detta. Det är de som äger ansvaret, om vi stiftar en sådan lag. Det betyder inte att staten behöver har information om allt, det viktiga är att företagen ska ligga på noll 2030.

Så frågan om hur ett företag ska nå målet är inte centralt?

– Det viktiga är att utsläppen går ner, och den statistiken måste man ändå redovisa till myndigheterna. I övrigt får man helt enkelt reglera vilken utvärdering man ska ha för detta, säger Tovatt och fortsätter:

– Sedan kommer det förstås att vara en dialog mellan företag och myndigheter, som kan handla om vilka stöd som kan behövas för att det här ska bli möjligt. Men exakt hur, ska företagen sköta själva.

Hur mycket mer information behövs då, relativt de Fossilfria färdplanerna?

– De stora skillnaderna är att de planerna sträcker sig till 2045, vilket är för sent. De är också på branschnivå. De innehåller inte heller några löften som är bindande.  

En omställningslag skulle skruva åt tumskruvarna?
– Framför allt är det så att dagens planer som finns, uttrycker en ambition.

jacob@altinget.se