Sverige tvekar inför Östersjöns rester från kriget

Det är gott om minor, ammunition och kemiska stridsmedel i Östersjön. En del är rester från krigföringen under de båda världskrigen, annat dumpades efter krigets slut.

När Östersjöns EU-länder nyligen möttes vid en konferens i Palanga, Litauen, var ett av resultaten en deklaration om att prioritera saneringen av oexploderad ammunition på havsbotten. Hur deklarationen kommer att påverka det svenska arbetet är svårt att säga, enligt Martin H Larsson, kansliråd vid klimat- och näringslivsdepartementet, som deltog i Palanga.

– Vi behöver kanske steppa upp något sätt. Samtidigt var vi väldigt tydliga från svenskt håll i diskussionerna att det här är en gigantisk uppgift. Det gäller att göra rätt prioriteringar, säger han till Altinget och fortsätter:

– Några länder är mer pådrivande i det här, några länder vill gå lite mer försiktigt fram. Vi anser att innan man bestämmer sig för några storskaliga saneringar behöver man förstå vilka risker och vilka prioriteringar vi behöver göra. Från svensk horisont så har sanering av olja från vrak i Östersjön varit högre prioriterat ur miljöhänseende.

Vilka länder är mer pådrivande och varför tror du att de är det?

– Det här är gamla synder och mycket av det dumpades i en tid när många av länderna inte var egna, självständiga stater. Man kanske ser det mer som ett gemensamt ansvar.  Men jag vill inte gå in exakt på vilka länder det är.

Men ett av de länder som arbetar mycket aktiv med frågan är Tyskland, som också har större direkta problem med rester från kriget i kustnära områden. Det säger både Fredrik Lindgren, tillförordnad enhetschef vid Havs- och vattenmyndigheten, och Gunnar Möller, chef för Maritime Warfare Data Center vid Försvarsmakten.

Ingen svensk myndighet har i dag uttalat ansvar för att sanera havet från odetonerade minor och liknande, så länge de inte utgör en direkt risk för människor, påpekar Fredrik Lindgren. Havs- och vattenmyndigheten har däremot sedan år 2018 arbetat med fokus på att bärga olja från de många sjunkna miljöfarliga vrak som finns längs Sveriges kuster, en tioårig regeringssatsning.

– Vi har gjort en prioritering av de här vraken och åtgärdar dem som ligger högst ur risksynpunkt, säger Fredrik Lindgren.

Försvaret: Bra koll

Försvarsmaktens intresse för minor, ammunition och senapsgas på havsbotten är i första hand en säkerhetsfråga. Man har mycket bra koll på var saker och ting finns, enligt Gunnar Möller på Försvarsmakten.

– Vi har gjort kartläggningar och även utvärderingar om vad som är mest prioriterat, där vi utgått exempelvis från risker för sjötrafiken, säger han till Altinget.

Sverige är av historiska skäl mer förskonat än de andra länderna kring Östersjön, men efter murens fall uppstod ett internationellt samarbete mellan de olika försvarsmakterna.

– Det samarbete vi har mellan militären i Östersjön är unikt. Det kommer sig av att när Estland, Lettland och Litauen blev självständiga ville man försäkra sig om att deras sjövägar var fria från minor och annan typ av oexploderad ammunition. Det har sedan utvecklat sig till årliga multinationella operationer, säger Gunnar Möller.

För försvarets del har gamla minfält använts vid övningar, både för den svenska Försvarsmakten och vid internationella övningar. I dag har det säkerhetspolitiska läget gjort att marinens fartyg har fullt upp med att fokusera på nutida hot. Och säkerhetsmässigt – för svensk del – är det inte nödvändigt med någon storsatsning på att sanera Östersjön från världskrigens rester, enligt Gunnar Möller.

Säkerhet och miljö

Fredrik Lindgren, vid Havs- och vattenmyndigheten, instämmer i Martin H Larssons uppfattning om att det är en gigantisk uppgift att ta sig an att börja rensa Östersjön från ammunition och minor. Och även om Sverige har mindre problem med att minor och annat utgör direkta faror, så handlar det också om en miljöfara.

– Det är klart att 60 000 minor och dess innehåll inte är positivt för miljön, säger han.

Han säger att länderna har gått igenom ett antal olika forskningsfaser av kartläggning, undersökning av miljörisker, korrosion etcetera. Nu står man inför frågan om hur man bäst gör för att komma vidare med saneringen, en diskussion som framför allt förs mellan länderna inom Helcom.

– Hur gör vi för att börja sanera det här, det rör sig om stora summor pengar som krävs. Då bör man tänka smart och resurseffektivt, säger han och pekar som exempel på hur Tyskland gör en miljardsatsning på en särskilt anpassad havsplattform som ska användas för att plocka upp och oskadliggöra bland annat minor på plats.

– Det mest kostnadseffektiva vore troligtvis om vi gick samman kring den typen av resurser och gjorde upp en gemensam tioårsplan för hur de ska användas, säger Fredrik Lindgren och jämför med hur EU-länder samsas kring brandflyg och resurser för oljesanering.

Åtta länder

EU-konferensen i Litauen, Our Baltic Conference, var den andra i ordningen och ägde rum den 29 september. Deltog gjorde åtta medlemsländer: Danmark, Tyskland, Estland, Litauen, Polen, Finland och Sverige. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) deltog inte, utan Sverige representerades av statssekreterare Daniel Westlén. 

johanna@altinget.se