Forskare: Räcker inte med sunt förnuft för att efterleva skollagen

Normer beskrivs som oskrivna, underförstådda, regler och förväntningar som vi människor har på varandra. Vi skulle också kunna skriva in förutfattade meningar och fördomar.

Gemensamma normer är viktiga för att vi ska kunna umgås med varandra, men vi behöver också vara kritiska. Starka normer är den dominerande orsaken till att människor upplever sig diskriminerade och exkluderade i vårt samhälle.

Hänvisar till sunda förnuftet

Anna Wallentheim (S) vill att regeringen ska verka för mer normkritik i skolan. Patrick Reslow och Robert Stenkvist (SD) anser att normkritik inte ska rymmas alls under skolans lektionstid. De ifrågasätter vad normkritik har med rasism att göra och hänvisar till lärares sunda förnuft. Samtidigt konstaterar de att det finns normer och värden i samhället och att dessa förändras över tid. Som exempel tar de synen på homosexualitet.

Bättre livskvalitet

Normer förändras inte av sig själva. Många förändringar, till exempel rätten att få älska vem man vill oavsett kön eller kvinnlig rösträtt är resultatet av lång och hård kritik av rådande normer. Kritiken är aldrig välkommen och den har inneburit stort risktagande för de som stridit.

Förändringarna av normer har däremot erbjudit bättre livskvalitet för de grupper som omfattats.

Att se strukturer

Inom skolan finns en rad diskursiva normer som kan vara svåra att upptäcka för de som dagligen vistas i miljön. Det räcker inte med sunt förnuft hos enskilda lärare för att komma åt ojämlikheten i att pojkars betyg är sämre än flickors, i att de flesta skolflickor säger sig någon gång ha blivit sexuellt trakasserade, i att förväntningarna på barn från andra kulturer är lägre än på infödda elever, i att barn från socioekonomiskt utsatta hem lyckas sämre i skolan än de som kommer från hem med bättre ekonomi eller i att den som ses som ”avvikande” blir mobbad eller exkluderad.

Då måste vi kunna se de bakomliggande strukturerna och våra egna fördomar för att kunna förändra normer.

Kan leda till radikalisering

Ett normkritiskt arbetssätt handlar inte om att begränsa, det handlar om att ge fler människor fler möjligheter genom att ta av de glasögon som bara möjliggör vissa beteenden hos vissa människor och som avfärdar allt annat som onormalt eller onödigt.

Skollagen uttrycker tydligt allas lika värde. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag för att utjämna skillnader och ge alla barn en likvärdig utbildning och möjlighet att skapa sig en trygg framtid.

Ändå ser vi en ökad psykisk ohälsa hos unga. Ändå ser vi ökad problematisk frånvaro främst hos elever med olika funktionsförmågor. Ändå ser vi fortsatt mobbing och barn som utesluts från gemenskapen.

Detta kan leda till liv i utanförskap, arbetslöshet, psykisk ohälsa, droger, självskadebeteenden och i dag även radikalisering.

Krafter växer

Skollagen är visserligen ett politiskt dokument som kan förändras. Det är likväl den lag som gäller i Sverige. För att efterleva skollagens värdegrundstext kan det behövas mer normkritiska perspektiv i skolan. Det kommer inte att räcka med sunt förnuft. Vad som ses som sunt förnuft påverkas också av rådande normer.

Runtom i världen växer i dag rörelser som menar att alla människor inte har samma värde och inte bör ha samma möjligheter. Dessa krafter finns även i Sverige och diskuteras redan. Till exempel diskuteras kvinnans rätt till fri abort, barns rätt att inte bli satta i fängelse, människors rätt till skydd från krig, rätten att hissa prideflaggan. Även offentlig konst börjar ifrågasättas. 

Politiskt projekt 

I tider då gränserna för vad som betraktas som ”normalt” krymper ökar behovet av aktiv normkritik. Där det normala skapas, skapas även det avvikande. Låt oss våga vara självkritiska och fråga oss själva: Varför gör vi som vi gör?

Kan vi göra det annorlunda? Hur kan vi göra skolan och samhället till trygga platser utan förtryck och exkludering? Ja, det kan säkert ses som ett politiskt projekt, men det är nödvändigt för att leva upp till Svea rikes lag och FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

debatt@altinget.se