Assisterad befruktning: Stora skillnader i väntetider för barnlösa

I Region Dalarna behöver en person som vill bli gravid och som behöver donerade spermier vänta som mest tre månader på behandling. I Region Västra Götaland får samma person i stället vänta flera år. Det är något som ordföranden i Västra Götalandregionens hälso- och sjukvårdsnämnd, Johan Fält (M), ser som ett stort problem. 

– Det här är ju något som behöver åtgärdas, det är helt klart. Jag visste ju att det var långa köer, men jag visste inte att det var så här illa faktiskt, säger han till Altinget.

Kort väntetid med egna könsceller

I dag är det många, både par och ensamstående, som av olika anledningar behöver hjälp med att bli gravida. Köerna för att få den hjälp som behövs är på många håll långa, men de skiljer sig också mycket åt mellan regionerna.

Kötiden från och med att beslut om rätt till assisterad befruktning har fattats fram tills att behandlingen startat varierar beroende på vilket behov av donationer som finns. För ett heterosexuellt par som kan använda sina egna könsceller är väntetiden för att få hjälp oftast inte särskilt lång. Behövs donerade spermier eller ägg blir väntetiden längre, speciellt om särskilda krav ställs på donatorn.

Stora skillnader mellan regionerna

Altingets genomgång visar att köerna för att få äggdonation är längst i de flesta regioner. Men det är stor variation, där Region Uppsala utlovar behandling inom tre månader medan Region Västerbotten har hela 18–24 månaders väntetid. Endast tre av nio regioner som erbjuder assisterad befruktning har en väntetid på under fyra månader vid äggdonation. I övriga regioner drar kötiderna snabbt iväg till ungefär ett år.

Det är ännu större skillnad i väntetiderna för spermiedonation. Två regioner, Dalarna och Örebro, kan erbjuda behandling inom tre månader. Ytterligare tre regioner har kötider på max sex månader. Värst till ligger Västra Götalandsregionen, som har en väntetid på ungefär 2,5 år.

Enligt föreningen Frivilligt ensamstående föräldrar med donation (Femmis) är ojämlikheten mellan regionerna ett stort problem.

– Det ska inte handla om var i landet man bor om man hinner ta del av den offentligt finansierade vården innan man fyller 40. Det blir inte en schysst fråga helt enkelt. Är du inte 35 så kanske du knappt hinner få den vård som du söker, säger Erika Kindblad, styrelseledamot i Femmis med ansvar för frågor som berör kliniker och behandling, till Altinget. 

Fler får (och vill) behandlas

I ett mejl till Altinget berättar Ann Thurin Kjellberg, överläkare för reproduktionsmedicin på Sahlgrenska universitetssjukhuset, att om alla som står på väntelistorna nu skulle genomgå behandling så skulle de längst ner på listan inte få behandling förrän om 4,5 år.

Däremot räknar regionen med att alla inte kommer vänta så länge, vissa kommer att välja att vända sig till privat finansierade kliniker eller andra regioner. Målet är att i slutet på år 2020 vara nere på kötider om två år. Varför just region Västra Götaland har så långa köer verkar inte helt lätt att svara på.

– Jag ska faktiskt ta reda på det. Jag har frågat en gång förut och då var det inte pengarna som var problemet utan då var det donatorerna som var problemet, säger Johan Fält och fortsätter:

– Det kom ny lagstiftning (2016, reds. anm.) där ensamstående kvinnor fick genomgå behandlingen och då kom det en väldigt stor tillströmning. Så volymen har ju ökat.

Brist på donatorer

Erika Kindblad misstänker att kötiderna kan vara längre än vad regionerna angett till Altinget. 

– Jag tror att de filar lite på sanningen. Det är egentligen ingen som har en kötid på tre månader där donation behövs. Att Region Dalarna kan ha så korta kötider handlar om att de har kommit runt regelverket. För att få genomföra offentligt finansierad behandling behövs könsceller från en svensk vävnadsinrättning, men i Falun har de fått tillstånd att köpa könsceller från Danmark. Det gör att de inte får någon brist, säger hon. 

Däremot håller hon med Fält om att de långa köerna framförallt beror på bristen på donatorer. Att rekrytera nya donatorer tar nämligen tid, det är flera utredningar och tester som behöver göras. 

– Det fungerar inte att bara få in frivilliga för att det görs kampanjer utan det tar ungefär ett år innan de kan ta spermiedonatorer i bruk.

Nationell ägg- och spermiebank

Den privatägda koncernen Livio har planer på att skapa en ägg- och spermiebank för att lättare kunna matcha patienter till donatorer. Tanken är att det ska korta kötiderna. Men Erika Kindblad ser en sådan lösning som problematisk. 

– Dels vill de såklart förse sina egna kliniker, men som jag förstått det vill de på sikt också sälja ägg och spermier till regionerna. Det hade varit bättre med en nationell bank som både universitetssjukhusen och de privata klinikerna kan använda. Då hade också köerna jämnats ut på ett annat sätt, om alla kliniker hade samma tillgång till könsceller, säger hon.

Orimligt lång tid

Enligt Erika Kindblad ligger en del av lösningen för en mer jämlik vård i att regionpolitikerna tillsätter mer pengar till sjukhusen som genomför IVF-behandlingar, något Johan Fält inte är främmande för.

– Absolut. Vi har något som kallas kökortningspengar, för verksamheter med långa köer. Jag ska lyfta det och se vad jag kan göra från mitt håll. Det är alldeles för lång tid, att vänta flera år. Det känns ju orimligt.

ditte@altinget.se