"Sverige måste täppa till kryphålen i klimatförslaget"

Av: Jens Holm
klimattalesperson och riksdagsledamot för Vänsterpartiet

EU ratificerade i fredags Parisavtalet. Det är bra. Men när man tittar på hur utsläppsminskningarna verkligen ska göras inom EU smolkas glädjebägaren. I förslaget om bördefördelning mellan EU:s medlemsstater från EU-kommissionen ska utsläppen minskas med endast 30 procent inom den icke-handlande sektorn. Men inte ens det kommer uppnås när kommissionen öppnar upp för en mängd kryphål i åtagandet.

Tvågradersmål utom räckhåll

Räknar man samman minskningsbidragen från de ungefär 180 länderna som ställt sig bakom Parisavtalet är det tydligt att tvågradersmålet är långt ifrån att uppnås. Lägg därtill att parterna ska sikta på det mer ambitiösare målet om max 1,5 graders uppvärmning och det blir uppenbart att alla länder måste spotta upp sina ambitioner väsentligt. EU, med sina 28 medlemsländer, är i det här avseendet inget undantag. Därför var det en stor besvikelse att läsa EU-kommissionens förslag från i somras om hur utsläppen i den så kallade icke-handlande sektorn (60 procent av utsläppen) ska minskas och fördelas mellan länderna.

Flexibilitet urholkar utsläppsmål

Det övergripande målet om att minska med 30 procent räcker inte. Det målet urholkas i sig av ett antal så kallade flexibilitetsinstrument (se artiklarna 5, 6 och 7). Länder ska exempelvis kunna använda billiga och osäkra utsläppskrediter från EU:s handelssystem. Det kommer också att bli möjligt att kunna tillgodoräkna sig upptag av växthusgaser från skogen och markanvändningen.

Att förlägga utsläppsminskningar till andra länder, som EU-kommissionen föreslår, är att låta någon annan ta ansvaret för våra utsläpp. Det är helt i strid med en av grundtankarna i klimatförhandlingarna, nämligen den om de historiska utsläppen. Och det är de industrialiserade staterna som historiskt sett har släppt ut mest växthusgaser och som därför också ska vara de som går först i att minska utsläppen.

Skriande behov av innovationer

Kommissionens så kallade flexibla åtgärder innebär också att den nödvändiga omställningen av våra samhällen kommer att skjutas på framtiden. Inom den icke-handlande sektorn, det som förslaget avser, står transporter och jordbruket för den största delen av utsläppen. Här är vi i skriande behov av både tekniska innovationer och grundläggande förändringar av våra beteenden (till exempel både mindre av biffen och bilen). När EU nu säger till medlemsstaterna att det är ok att använda utsläppskrediter eller att tillgodoräkna sig markanvändning istället för riktiga utsläppsminskningar, försvinner det nödvändiga omställningstrycket.

Dessa åtgärder kommer leda till att det redan låga målet om 30 procent riskerar att urholkas ännu mer. Organisationen Carbon Market Watch talar exempelvis om att målsättningen kan sänkas med sju procentenheter, från 30 till blott 23 procents minskningar till 2030.

Håller med Energiföretagen

Jag instämmer med Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, och Pernilla Winnhed, Energiföretagen, om att ambitionsnivån måste skärpas och att kryphålen måste täppas till.

Linnea Engström (MP) konstaterar också riktigt att EU-förslaget är långt ifrån det som föreslagits av svenska Miljömålsbredningen, men vilka konkreta förändringar av kommissionens förslag som regeringspartierna vill ha går tyvärr inte att utläsa ur artikeln.

Christoffer Fjellners (M) resonemang om att vi inte ska göra mer än andra tas tyvärr inte klimatpolitiken framåt, men det kanske också är vad Moderaterna vill?

Till Maria Sunér Fleming skulle jag vilja fråga; är det inte just kostnadseffektivt att gå före på klimatområdet och att bli först med de nya lösningarna?

I grunden håller jag med Carina Håkansson, Skogsindustrierna, om att EU inte ska lägga sig i vår skogspolitik, men när Håkansson vill ha kvar, eller till och med öka, tillgodoräknande av LULUCF kommer också EU-krav på harmoniserad beräkning och rapportering som brev på posten.

Det är bra att Kristina Yngwes parti (C), liksom mitt vill ha nollutsläpp till 2040, men det blir inte särskilt trovärdigt när C motsätter sig skarpa klimatreformer på hemmaplan, allt från nationella åtgärder mot flygets utsläpp, kilometerskatt på lastbilstransporter, ökade miljö- och klimatanslag i budgeten till att vilja avskaffa de lokala klimatinvesteringsprogrammen (Klimatklivet).

Sverige måste förändra förslaget

Vad kommer då den svenska regeringen göra i det här läget? Jag förväntar mig nu att Sverige tar täten som ett av de länder som vill reformera EU-kommissionens förslag. I en progressiv reform borde följande finnas med:

• EU:s totala klimatåtagande måste skärpas till minst 60 procent till 2030, vilket skulle höja ambitionsnivån i liggande förslag.
• Täpp till kryphålen. Det ska inte vara ok att uppnå nationella utsläppsminskningar med uppköp av utsläppskrediter i andra länder eller användning av skogs- och markanvändning som ett sätt att minska de egna utsläppen.
• Respektera att EU-länderna har olika förutsättningar, men att vissa länder inte behöver minska alls underminerar trovärdigheten för hela förslaget.
• Skriv in en artikel i beslutsförslaget om internationellt samarbete där EU och dess medlemsländer i större utsträckning utlovar kapital, teknik och samarbete för att hjälpa utvecklingsländer att snabbt minska sina utsläpp och inte göra samma misstag som vi har gjort.

debatt@altinget.se