Förslaget om anmälningsplikt hör hemma på skräphögen

Tidöavtalets förslag om anmälningsplikt har mött ett historiskt brett motstånd. Mest klädsamt vore det naturligtvis om regeringen backade i frågan, men eftersom Sverigedemokraterna blockerar en taktisk reträtt försöker regeringen i stället att gasa sig igenom motståndsbarrikaden. Man gör det med försök att splittra motståndet genom att locka med potentiella undantag. Därför manar fackförbundet DIK till absolut facklig solidaritet i denna fråga. Utan den förlorar vi alla – förr eller senare.

Regeringen har aviserat att man kan tänka sig att undanta vissa yrkesgrupper inom till exempel vården och skolan från anmälningsplikten. I och med det har man lyckats gjuta olja på vattnet i fyra splittrade Tidöpartier – åtminstone på ledningsnivå. Idén om undantag ger besvärande politiska samveten tillräcklig lindring för att man ska kunna marschera vidare med förslaget.

En kil för att splittra motståndet

Dessvärre finns det även inom en del yrkesgrupper de som nöjer sig med att själva få ett undantag från anmälningsplikten. Det är dock oerhört viktigt att detta inte blir den generella ståndpunkten från de fackförbund som organiserar dessa yrkesgrupper. Regeringens undantagsflirt är en kil för att splittra motståndet, inget annat. Den löser överhuvudtaget inte förslagets grundproblem. En anmälningsplikt med undantag:

1. Bryter fortfarande mot internationella konventioner om grundläggande mänskliga rättigheter som Sverige förbundit sig att upprätthålla.
2. Ökar fortfarande risken för rasprofilering av alla som inte ser ut som Kalles Kaviar, oavsett om de har laglig rätt att befinna sig i landet eller ej.
3. Undergräver fortfarande tilliten till myndigheter och andra offentliga verksamheter. Grupper som rasifieras kommer – även om de vistas legalt i landet – att i större utsträckning undvika att göra helt vanliga saker för att slippa diskriminerande misstänkliggöranden. De papperslösa kommer att tryckas ännu längre ut i skuggorna. Även om doktorn har undantag, så kommer det att finnas andra på väg till och från sjukhuset som inte har det.
4. Bryter fortfarande mot inarbetad praxis. Vissa yrkesgrupper har redan särskilda skyldigheter eller befogenheter. Nyckelordet är dock särskilda, inte generella med vissa undantag. Särskilda skyldigheter och befogenheter måste aktivt kunna motiveras och den önskade effekten bevisas annars ska de inte delas ut.
5. Bryter fortfarande mot många andra yrkesgruppers etiska riktlinjer. Varje gång yrkesgrupper låter sig ställas mot varandra försvagas allas möjlighet att göra sina röster hörda.

Förslaget hör hemma på skräphögen

Dessutom kommer inga undantag med garantier. Det som är ett undantag om ett år är det inte nödvändigtvis om två år. Sverigedemokraterna har redan deklarerat att man inte vill se några som helst undantag från anmälningsplikten. Det blir också alltmer tydligt att det till syvende och sist alltid är de som håller i regeringens taktpinne. Om några yrkesgrupper nöjer sig med ett eget undantag från anmälningsplikten, så riskerar de att stå mycket ensamma när deras undantag dras tillbaka. Solidaritet är inte en enkelriktad gata.

Förslaget om anmälningsplikt hör – i sin helhet – hemma på skräphögen. Att nöja sig med egna undantag är djupt osolidariskt mot alla andra som på olika sätt drabbas av den – de papperslösa, de som utsätts för rasism och de yrkesgrupper som tvingas ange medmänniskor. Ingen ska behöva ägna sig åt angiveri på jobbet. Vi kan stoppa detta, men bara om vi tillsammans flexar fackföreningsrörelsens allra starkaste muskel – solidariteten.

debatt@altinget.se