15 antidiskrimineringsbyråer: Regeringen undergräver rättssäkerheten
När regeringspolitiska förslag och överenskommelser underminerar de mänskliga rättigheterna och den svenska rättssäkerheten höjer vi enat våra röster ännu högre och vänder oss till regeringen och betonar att de inte är förenliga med en rättsstat, skriver företrädare för 15 lokala diskrimineringsbyråer.
Af 15 lokala antidiskrimineringsbyråer
Se undertecknarna i rutan nedan
Vi som arbetar på antidiskrimineringsbyråer i Sverige ser många exempel i Tidöavtalet som riskerar att vara diskriminerande, hota arbete mot diskriminering samt gå till direkt attack mot internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Vi ser allvarligt på många förslag i Tidöavtalet. Från att dra undan rätten till tolkar i sjukvården till att införa det godtyckliga uttrycket ”bristande vandel” som utvisningsgrund samt införa språkkrav för personal i äldrevården.
Inte förenligt med Europarätten
Principen om icke-diskriminering är en förutsättning för att internationella och nationella bestämmelser om mänskliga fri- och rättigheter ska gälla för alla. En robust och omfattande diskrimineringsrätt till skydd för de mest utsatta är en viktig måttstock på en rättsstats legitimitet. Diskrimineringslagen i Sverige har sitt ursprung i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna från 1948. Deklarationen kom till som en direkt följd av andra världskrigets folkmord. I portalparagrafen fastslås alla människors lika värde och rättigheter.
Utformningen av den svenska diskrimineringslagen är en direkt produkt av europarättsliga åtaganden och är en konkretisering av internationella rättigheter som byggts upp under årtionden. Den svenska diskrimineringslagen tillkom år 2009 som en neutral rättighetslagstiftning, inte en skyddslagstiftning.
Diskrimineringslagen förbjuder kränkningar och negativ särbehandling utifrån de sju diskrimineringsgrunderna: etnisk tillhörighet, funktionsnedsättning, kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och ålder. Diskrimineringsgrunderna slår fast de mänskliga rättigheterna och är grundade utifrån historiska lärdomar och samtida behov. De sju diskrimineringsgrunderna som finns i Sverige existerar även i enlighet med europarättsliga krav. Detta gör att ett avskaffande av diskrimineringslagen aldrig kan bli förenligt med Europarätten.
Värna icke-diskriminering
Allt eftersom både den individuella och den strukturella diskrimineringen har synliggjorts inom flera samhällsområden har diskrimineringsrätten i Sverige stärkts. Som ett exempel har diskrimineringsformen bristande tillgänglighet tillkommit år 2015 som ett komplement till diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning. Vidare förstärktes lagen år 2017 med det lagstadgade kravet på aktiva åtgärder för att förebygga diskriminering i arbetslivet och i utbildningsområdet.
Vi antidiskrimineringsbyråer vittnar, tillsammans med funktionsrättsorganisationer och andra rättighetsorganisationer som dagligen tillämpar diskrimineringslagen, om att principen om icke-diskriminering behöver värnas nu mer än någonsin. Därtill ser vi att arbetet för att förebygga och motverka diskriminering kraftigt behöver intensifieras inom alla samhällsområden.
”Inte acceptabelt i en rättsstat”
I somras lämnade även ett antal remissinstanser svar på ett slutbetänkande om ett utökat skydd mot diskriminering. Nu i höst lägger regeringen i stället fram politiska förslag som underminerar de mänskliga rättigheterna och rättssäkerheten i Sverige. Det är inte acceptabelt i en rättsstat, vi upprepar oss därför: En robust och omfattande diskrimineringsrätt till skydd för de mest utsatta är en viktig måttstock på en rättsstats legitimitet. Vi vänder oss därför till regeringen: Låt Sverige förbli en rättsstat som värnar om mänskliga rättigheter och rättssäkerheten – för alla.
Riksidrottsförbundet: Initiativ som inte respekterar idrottsrörelsens självständighet undanbedes
RIO: Folkhögskolan måste likställas med andra utbildningsformer
