Därför bör det inte vara olagligt att förolämpa en tjänsteman

Så var det dags för ännu en runda yttrandefrihetsdebatt i det här landet. De senaste veckorna har vi sett flera exempel på händelser som väcker frågan till liv. Mycket uppmärksamhet gavs förstås åt den symboliska hängningen av en Erdogandocka och Paludans senaste koranbränning utanför Turkiets ambassad. Utöver de vanliga protesterna har diskussionerna kryddats med dimensionen ”rådande säkerhetsläge”. Ofta har det framstått som att större vikt läggs vid hur relationen med Turkiet påverkas än vid den grundläggande frågan om var vi sätter gränser för de friheter vi bygger vår demokrati på.

Deltagande vore avväpnande

En lite mer ovanlig reaktion har kommit från partiet Nyans och dess partiledare, som nu till helgen planerar att hänga dockor av Johan Pehrson och Jimmie Åkesson utanför riksdagen, eftersom dessa båda partiledare tydligt sagt att det är och ska vara tillåtet att skända även det som hålls heligt av andra. På ett sätt är det faktiskt en perfekt present till Liberalerna och Sverigedemokraterna – de har nu ett ypperligt tillfälle att visa just hur starkt deras försvar av yttrandefriheten är. Hittills har de, vad jag har sett, inte kommenterat. Det är ett sätt att bemöta det hela, att ignorera demonstrationen och därigenom visa att man inte måste reagera på allt som riktas direkt mot ens person.

En kanske starkare manifestation vore om de själva dök upp på Mynttorget – något Yüksel kaxigt välkomnat Åkesson till. Det skulle tydligt signalera att deras ställningstaganden inte riktar sig mot muslimer, vilket Nyans bestämt hävdar, utan gäller generellt. De anser yttrandefriheten vara av sådan vikt att de även accepterar när den används på sätt som kan vara obehagligt för själva. Jag har svårt att se ett mer effektivt avväpnande av Yüksels argumentation än så.

Yttrandefriheten utmanas av regeringen

Parallellt med diskussionen om att skända heliga skrifter och politiska ledare utmanas dock yttrandefriheten på ett, vad som verkar, mer beständigt sätt av regeringen. Faktum är att de förra veckan stolt meddelade att de beslutat om kommande inskränkningar, då de utvidgade utredningen om att minska offentliganställdas utsatthet till att också, bland annat, ta fram lagförslag som ska göra det olagligt att förolämpa tjänstemän. Sedan tidigare fanns ett uppdrag att utreda om ytterligare lagstiftning behövs, men enligt torsdagens tilläggsdirektiv spelar det inte längre någon roll vad resultatet av den utredningen blir.

Jag kan erkänna att detta beslut faktiskt oroar mig mer än alla diskussioner och reaktioner på koranbränningar och dylikt. Och inte bara för att det nu handlar om att faktisk lagstiftning är på väg, utan också vad den berör.

Den lilla medborgaren ska inte tystas

Vid en första anblick kan det förstås verka sympatiskt, kanske till och med vettigt, att på detta sätt ge stöd till de som utsätts för grova påhopp bara för att deras jobb är att fatta beslut i enlighet med svensk lagstiftning. Än mer så när det presenteras som ett led i att bekämpa gängbrottslighet, vilket förstås är och bör vara högprioriterat. Men den kanske viktigaste aspekten av yttrandefrihet är att den enskilda, lilla medborgaren inte ska tystas av den stora, starka staten. Det måste få gälla även om det som uttrycks är rena förolämpningar, och även om mottagaren är den enskilda tjänsteman som för stunden representerar staten. Och det måste få gälla även om den som yppar dem gör det i ett led att stärka sin position inom kriminella gäng, eller i en systematisk protest mot myndighetsutövande. Verbala attacker må vara obehagliga, stötande och störande – men också något det offentliga måste kunna hantera att ta emot.