EBA om biståndet: Förändring av enprocentsmålet borde utredas

Regeringen har sagt att biståndet ska reformeras, men när det gäller hur det ska gå till i praktiken så kvarstår flera frågetecken som behöver rätas ut.

– Om en utredning sker i Regeringskansliets beredning eller någon annanstans är mindre viktigt, bara det görs, säger Mats Hårsmar till Altinget.

Varför behövs det, menar du?

– Det finns så många faktorer som är kopplade till enprocentsmålet. En effektivitetsfråga är att det kan skapa ett utbetalningstryck. Det kan det förstås också med andra budgetnivåer. Det hänger ihop med vilka förvaltningsresurser man har tillgängliga och vilken typ av bistånd som genomförs.

Hur kan det bli ett utbetalningstryck av ett minskat bistånd?

– Om regeringen till exempel vill se fler insatser som är mer personalintensiva, som stöd till demokratiförkämpar, civilsamhällsorganisationer eller liknande, behöver förvaltningsanslaget ökas i förhållande till det. EBA har ingen åsikt om hur stort biståndet ska vara. Men de här frågorna är relevanta oavsett om det finns ett enprocentmål eller inte.

Regeringen säger att biståndet blir mer förutsägbart, i och med att man har en fast summa om 56 miljarder per år 2023–2025. Vad tänker du om det?

– Det finns förstås en poäng med att få en planerbarhet, givet att strategierna ligger kvar från tidigare. Men det finns också andra saker som man inte har tittat på, som valutakursens förändring. Det svenska biståndet har minskat kraftigt de två senaste åren på grund av den försvagade svenska kronan. Insatserna genomförs i andra valutor. Det har ingen egentligen pratat om.

– Det är den bredare bilden jag tycker att man borde titta på. Och vi på EBA kan inte göra det enbart själva. Det finns aspekter av detta som berör den bredare utrikespolitiken, som vi inte har mandat att studera.

Pressa länder – med vad?

Tidöpartierna vill också pressa mottagare av svenskt bistånd att återta sina egna medborgare. Men Sverige ger väldigt lite statligt bistånd – och knappast något till länder med stora migrantgrupper i Sverige. TT/Aftonbladet skrev nyligen att endast mellan sex och åtta procent av det svenska biståndet går via staten.  

Med andra ord uppstår frågan om vad regeringen i så fall menar att den ska pressa de länderna med? Den svenska gränspolisen har, enligt samma TT-artikel, cirka 7 000 personer med utvisningsbeslut mot sig som inte har gått att verkställa. Majoriteten av dem är från Somalia, Irak och Afghanistan. Länder där i princip inget bistånd går via staten.

Ingen särställning

Bistånds- och utrikeshandelsminister Johan Forssell är på resa och svarar skriftligt via sin pressekreterare. När det gäller frågan om att utreda enprocentsmålet säger han. ”Just förändringen av enprocentmålet innehar ingen särställning utan hanteras utifrån ett ordinarie budgetförfarande.”

Ett av flera verktyg

På frågan om hur de ska villkora biståndet, när så lite slussas via stater, skriver han: 

”Stater måste ta ansvar för sina egna medborgare. Därför lägger vi om biståndspolitiken till att också utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka andelen som återvänder till sina ursprungsländer och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring. Ett villkorande av det statliga biståndet är ett verktyg av flera. Tillsammans med exempelvis viseringspolitik, handelspolitik och den breda politiska dialogen kan det motivera och underlätta för mottagarländer att leva upp till sin folkrättsliga förpliktelse att ta emot sina egna medborgare.”

Fotnot: Artikeln är uppdaterad med Johan Forssells svar.

anders@altinget.se