Fredspriset, biståndet och det hotade civilsamhällets ökande betydelse

När belarusiern Ales Bjaljatski tilldelades Nobels fredspris tillsammans med människorättsorganisationerna Memorial (Ryssland) och Center for Civil Liberties (Ukraina), så var udden inte bara riktad mot Putinrysslands anfallskrig mot Ukraina. Det blev också en påminnelse om civilsamhällets ökande betydelse för demokrati- och fredsarbetet i världen.

Potential som fredsbyggare

Elisabeth Olivius, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet, var en av dem som gjorde den reflektionen.

– Valet av pristagare från civilsamhället speglar också en bredare tro på civilsamhällets potential som fredsbyggare. Detta är något som under en längre tid präglat både FN och andra organisationer som arbetar med fred och säkerhet. Civilsamhället ses som en arena där värderingar som mänskliga rättigheter och demokrati försvaras, och där dialog mellan människor från olika grupper kan möjliggöras, sade hon i ett pressmeddelande.

Krympande utrymme

Samtidigt har tankesmedjor och forskning under flera år visat hur utrymmet för civilsamhällesaktörer krymper. Så vad kan man göra för att stötta det?  

Statistik som Altinget har fått från Sida, visar hur den del av svenskt bistånd som myndigheten hanterar i allt högre utsträckning kanaliseras via civilsamhällesorganisationer.

2005 låg det på 32,68 procent. 2021 hade det ökat till 41 procent. För den svenska biståndsbudgeten som helhet hade det ökat från 16,8 till 21,7 procent under samma tidsperiod.

Allt förändrades

Men det var inte självklart att det skulle bli så. Om vi backar bandet till mitten av 00-talet så såg diskussionen annorlunda ut. Den tredje demokratiseringsvågen som hade sköljt över världen sedan Portugals nejlikerevolution 1974 hade ökat antalet demokratier från ett 40-tal till 115. Milleniemålen om halverad fattigdom fanns i färskt minne och det rådde en viss utvecklingsoptimism.

2005 antogs den så kallade Parisagendan inom utvecklingsbiståndet. Nyckelorden var ägarskap, harmonisering, samstämmighet, resultat och ömsesidigt ansvarstagande. Då talade man om att öka givarstödet till mottagarländernas statsbudgetar.

Budgetstöd blev problematiskt

Men ungefär samtidigt började den tredje demokratiseringsvågen att rulla tillbaka. I takt med att allt fler länder styrdes av allt mellan hel- och halvauktoritära ledare till fullfjädrade diktatorer, så blev hela idén med budgetstöd problematisk. Mer pengar till odemokratiska ledare i kombination med illa fungerande institutioner och noll möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande riskerade att bidra till problemen snarare än att avhjälpa dem.

Bland annat därför blev det fokus på civilsamhällets möjligheter att utvidga det demokratiska manöverutrymmet. Budgetstödet tog aldrig riktigt fart. I Sverige nådde det aldrig högre än 3,3 procent (2007). Och efter ett regeringsbeslut kan man se att det i realiteten är borta i dag. 2021 låg det på 0,0003 procent.

Även institutioner behövs

Karin Fällman, enhetschef på Sida bekräftar för Altinget att det här är en utveckling som har pågått i flera år. Samtidigt menar hon att det inte räcker med att bara stärka det civila samhället.

– Vi ser samtidigt vikten av att arbeta med institutioner, som i sin tur skapar utrymme för civilsamhället att verka. Förra året antog OECD-DAC en rekommendation för biståndsarbete med civilsamhället, och där lyfter man vikten av att även arbeta med institutioner, för att till exempel bidra till lagar och regler som skyddar civilsamhället, säger hon till Altinget.

Lokalt ägarskap avgörande

Auktoritära ledare och diktatorer stämplar gärna civilsamhällesorganisationer som femtekolonnare och trojanska hästar för västerländska värderingar. För att så långt som möjligt motverka detta betonar Karin Fällman den lokala förankringen.

– Vi försöker hela tiden att säkra ett lokalt ägarskap av den verksamhet som Sida finansierar. Det är viktigt för att de ska ha legitimitet hos landets befolkning, i bästa fall också inom förvaltning och regering.

anders@altinget.se