Granskning: Risk för politisk styrning av konsten

2019 fick Myndigheten för kulturanalys i uppdrag av regeringen att undersöka den kulturpolitiska styrningens effekter på den konstnärliga friheten.

– Konstens och kulturens frihet måste vara självklar, oavsett vilken politiker som styr. Det är viktigt att få en översyn av hur det ser ut i praktiken på alla politiska nivåer, sa Amanda Lind tidigare, i ett pressmeddelande.

”Armlängds avstånd”

Myndigheten analyserar i rapporten ”Så fri är konsten” hur politiken styr eller påverkar bidragsgivning på både statlig nivå och inom verksamhetsstyrning på lokal och regional nivå.

Ett viktigt fokus har varit att se hur tillämpningen av ”principen om armlängds avstånd” fungerar inom verksamhetsstyrningen.

– Det har funnits en återkommande debatt om detta på olika håll rätt länge, både på statlig nivå och från kulturskaparna. Ock det finns även exempel som uppmärksammats i media där lokalpolitiker har haft synpunkter på exempelvis lokal konst och kulturevenemang, säger utredare och analytiker Pelle Amberntsson, Myndigheten för kulturanalys, till Altinget.

Enligt Amberntsson är bakgrunden till uppdraget att det aldrig tidigare gjorts några systematiska studier på nationell nivå av hur fritt från politisk styrning det konstnärliga innehållet i praktiken är i Sverige. Detta påpekade myndigheten i en rapport från 2019.

Styrning på alla nivåer

I rapporten konstaterar myndigheten att det delvis råder en god balans mellan politiken och de kulturpolitiska målen i den rådande kulturpropositionen från 2009 om att konsten ska stå fri.

– Men vi kan också se tydligt att det finns en slags styrning som påverkar eller riskerar att påverka den konstnärliga friheten negativt. Både på den statliga, regionala och lokala nivån, säger Pelle Amberntsson.

– Tittar man på hur bidragsgivningen från Kulturrådet och Filminstitutet är utformad och hur dessa bidragsgivare kommunicerar kring olika frågor så kan det tolkas som en styrning mot vissa perspektiv och ämnen.

Otydliga regleringsbrev

Exempel på sådana teman kan enligt rapporten vara Agenda 2030, mångfald, vissa gruppers rättigheter, barn och ungdomsperspektiv eller främjandet av lika rättigheter.

– Vi ifrågasätter inte att bidragsgivare behöver ta hänsyn till hur bidragsmedel exempelvis fördelas över landet, mellan kvinnor och män, mellan olika åldrar eller genrer, säger Amberntsson.

Han betonar att myndigheternas position är komplex, och tar Kulturrådet som exempel:

– Bidragsgivarna har i sina instruktioner och regleringsbrev i flera fall många uppdrag som de ska integrera i sin verksamhet och redovisa. Dock är det sällan tydligt hur bidragsgivarna ska förhålla sig till, eller inte förhålla sig till, dessa olika uppdrag i relation till bidragsgivningen.

Risk för anpassning

Samtidigt framgår det att myndighetsuppdraget inbegriper att se till att vissa perspektiv ska tas hänsyn till i bedömningarna. Myndigheten kan exempelvis fråga ansökande om hur de ska integrera mänskliga rättighetsperspektivet i sina konstprojekt.

– Det skapar en risk att den som ansöker om bidrag anpassar sig till detta och tolkar det som att de på ett eller annat sätt måste gå detta till mötes för att få bidrag.

Politisk avhållsamhet krävs

Myndigheten för kulturanalys har i sin översyn gjort enkät till de som söker bidrag hos de stora kulturmyndigheterna.

– Enkätsvaren visar att kulturskapare och konstnärer är lyhörda för styrning. Man uppfattar det som att vissa teman eller fokusområden premieras i bidragsbedömningen.

För att minska risken för politisk styrning av det konstnärliga innehållet föreslår myndigheten att alla bidragsgivare på den statliga nivån ska avstå från styrning av innehåll i exempelvis strategiska dokument och andra skrivningar som kan tolkas som att visst innehåll värderas i bedömningsprocessen.

marie@altinget.se