Ingen slipper undan politiken – inte ens en ärkebiskop
Ärkebiskoparnas politiska balansgång slipper vare sig Antje Jackelén eller efterträdaren Martin Modéus undan. Om de inte fungerar som en sorts samhälleligt samvete får de kritik för sin tystnad. Men om deras ställningstagande andas partipolitisk slagsida så riskerar de att uppröra hälften av sina medlemmar och besökare.
Antje Jackelén, sedan i söndags ärkebiskop emerita, påstås av sina kritiker ha drivit Svenska kyrkan mer åt vänster än någon av sina företrädare. Anklagelserna har också gällt att kyrkan har politiserats.
KG med Twitter?
Men hade en Twitterbeväpnad KG Hammar inte uppfattats som mer vänster? Har inte Svenska kyrkan längre tillbaka varit väldigt konservativ och dessutom stått ännu närmare makten än den gör i dag? Dessutom har såväl Antje Jackelén som flera av hennes företrädare sagt att de inte vill ha kvar det nuvarande systemet med politiska partier i kyrkofullmäktige.
Med detta sagt så innebär relationen till politiken en svårbemästrad balansgång för kyrkor, i synnerhet för en folkkyrka. Flera personer som Altinget har talat säger ungefär samma sak, att Svenska kyrkan både behöver ägna sig åt ”praktisk diakoni” och ”profetisk diakoni”.
Inte bara mer soppa
Uttryckt med mer konkretion så räcker det inte med att göra mer soppa om fattigköerna ringlar sig allt längre runt gatuhörnet, utan kyrkan har då också en skyldighet att påtala detta för beslutsfattare för att få till stånd en förändring. Det räcker inte med att vara en ”diakonal städgumma åt det offentliga”, som en person uttrycker det.
En annan reflektion är hur kyrkorna i vid bemärkelse uppfattar sitt uppdrag. Överlag lyfter de gärna situationen för den fattige och för främlingen. Däremot kommer de knappast att göra mediala utspel där de berömmer en regering, oavsett färg, för välskötta statsfinanser eller en välbalanserad budget.
Andligt hållbar gruva
Visst går det att ifrågasätta enskilda ställningstaganden. Som när Svenska kyrkan tog ställning mot Kallakgruvan, bland annat med hänvisning till att gruvor måste vara ”andligt hållbara”. Kriterierna för en andligt hållbar gruva eller en karta över vilka som uppfyller dem presenterades aldrig.
Ett annat uppmärksammat fall var när kyrkostyrelsen skickade in en spontanremiss där man tog ställning mot förslaget om språkkrav för medborgarskap. Barometerns Martin Tunström skrev då om hur Svenska kyrkan är en trosgemenskap, inte en åsiktsgemenskap.
Därför lämnar medlemmar
Samtidigt bör man ha klart för sig att en Twitterstorm ofta är en trubbig opinionsindikator. Kommentarer som att ”Nu lämnar jag Svenska kyrkan” kan säkert stämma i enskilda fall. Men när Jonas Bromander och Pernilla Jonsson på kyrkans analysenhet 2018 undersökte avhoppen, så fann de inga belägg för massavhopp till följd av missnöje med politiska ställningstaganden.
Oftast handlar det om beslut som övervägts i ett tiotal år, där personen inte längre ser sig som troende eller inte känner att kyrkan är relevant. Av 90 000 utträden uppgav 3 600 att de lämnade kyrkan på grund av ”besvikelse”. Om den är politisk eller inte vet vi inte.
Fortfarande störst i Sverige
Att Svenska kyrkan fortsatt blöder medlemmar är sant, men samtidigt är den med sina 5,6 miljoner medlemmar fortsatt Sveriges största civilsamhällesorganisation. Att antalet skulle sjunka var väntat när staten skiljdes från kyrkan år 2000.
Antje Jackelén har bidragit till att Svenska kyrkans syns mer i samhället och debatten. När Martin Modéus tillträder som ärkebiskop den 4 december så förväntar sig många att han kommer att vara mer inriktad på kyrkans inre liv.
Men om han är för tyst kommer kritiken knappast att låta vänta på sig.
Det här handlar sannolikt om annat än omsorgen om miljöpolitiken
Blir det missnöjets vinter för Svantesson?
