Statsvetare ser demokratiskt problem med dolda spontanremisser

– Remissvaren blir inte allsidigt belysta och det kan ju vara så att någon remissinstans påpekat en öm punkt som regeringen inte vill ska komma fram. Det har förekommit tillfällen där regeringens referat av remissvaren är tvättade och i viss mån tillrättalagda. Så tittar man på remissvaren i original som forskare är det inte säkert att man får samma bild som man får av propositionen, säger Erik Wångmar, docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, till Altinget. 

Spontanremisser är yttranden från organisationer och privatpersoner som inte finns med bland de remissinstanser som regeringen utser. Till skillnad från de vanliga remissvaren, så publiceras inte spontanremisserna öppet på regeringens webbplats. Den som vill ta del av dem måste begära ut dem, precis som man brukar göra med offentliga allmänna handlingar. 

Demokratiskt problem 

Erik Wångmar har tidigare forskat på just remissvar och han påpekar att det är viktigt att media och oppositionspartier noga följer remissvaren för att påvisa brister i propositioner. Att alla remissvar inte publiceras anser han därför till viss del vara ett demokratiskt problem.

– Man kan naturligtvis säga att regeringen vrider bilden av remissvaren eftersom deras bild inte är identisk med vad alla remisser säger. Just spontanremisser behöver inte ha någon större relevans. Men det kan också vara så att regeringen hoppat över något som borde vara en högst relevant remissinstans. Då blir det ett större bekymmer. 

Trots den kritik som går att rikta mot att spontanremisser inte publiceras, så säger Erik Wångmar också att det kan finnas skäl till den nuvarande ordningen. Ett sådant är att många spontanremisser kan vara irrelevanta. 

– Det kan vara personer med synnerligen udda åsikter som framför remisser, personer med närmast rättshaveristiska tendenser. Så det är inte helt enkelt.

Borde regeringskansliet göra spontanremisserna mer lättillgängliga?

– Ja det skulle nog inte vara fel, men samtidigt är just problemet att det kan finnas psykiskt sjuka eller rättshaverister som skriver dem. Om man tänker sig att det finns personangrepp eller blanka förvirrade grejer i remisserna, då är ju frågan om det ska publiceras. Personligen tycker jag det också kan finnas skäl att avstå.