Tveksamt om läslistan blir kanon

I Danmark infördes en litteraturkanon i danskundervisningen 2004, snart kanske också Sveriges svensklärare får en läslista som ska förmedlas till eleverna. Åtminstone är det så trepartiregeringen och Sverigedemokraterna önskar att få till det framgent.

Den tidigare statsministern Fogh Rasmussens borgerliga regering mötte ett visst motstånd när denna kanon skulle införas på andra sidan sundet. Nu har den 18 år på nacken och fortfarande är litteraturlistan omdiskuterad, bland annat för att endast en av de fjorton författarna på denna lista är kvinna.

Viktig debatt om litteratur

Diskussionen om en eventuell litteraturkanon eller läslista i de svenska skolorna återkommer med jämna och ojämna mellanrum. Att debatten om en eventuell kanon pågår är i grund och botten bra och välgörande för det allmänna litteratursamtalet i stort. Från att diskutera principerna om kanon eller ej, är steget inte långt till att debattera vilka författare och verk som borde ingå om nu en sådan kanon eller läslista skulle införas.

Till att börja med, och detta torde de allra flesta vara överens om: Barns och ungdomars läsförmåga är avgörande för huruvida de ska lyckas att ta sig igenom skolan, ta sig vidare till högre utbildning eller jobb.

En grundförutsättning för att klara livet i allmänhet och skolan i synnerhet är att kunna läsa och förstå vad man läser. I detta har skönlitteraturen en mycket central roll som dörröppnare till nya världar, känslor och perspektiv. Unik är dessutom skönlitteraturen som fantasins frigörare och många av oss har formats emotionellt och etiskt av skönlitteratur från barnaåren och uppåt. I detta är skolans läs- och litteraturundervisning viktig - inte minst sett utifrån skolans kompensatoriska uppdrag.

Stöd eller styrning

Regeringens och Sverigedemokraternas idé om en läslista för skolorna finns med som en punkt i deras gemensamma Tidöavtal. Så här skriver partierna:

”Alla elever ska få läsa både svenska och internationella skönlitterära klassiker. Ett uppdrag ges att föreslå ändringar av kursplanerna med syftet att låta läsning och läsförståelse av litterära texter få större plats i skolan samt att utveckla elevens läsförståelse. Som ett stöd i detta bör det tas fram läslistor med svenska och internationella skönlitterära verk anpassade för olika årskurser i grundskolan och gymnasiet. Läslistorna ska tas fram av en fristående expertgrupp med såväl litterär som utbildningspedagogisk kompetens.”

Visst finns det en del intressant tankegods bakom en läslista eller kanon för svensk skola. I ett allt mer heterogent samhälle där människors media- och kulturvanor skiljer sig mer åt än någonsin, där människor har sina rötter från fler länder än någonsin och där klasskillnaderna är stora och ökande, kan det vara värdefullt att bygga gemensamma referensramar.

Enligt Tidöavtalet ska denna läslista vara ett stöd för oss lärare. Men jag antar att läslistan tas fram med intentionen att den ska användas och i någon mån vara normerande. I så fall är risken stor att denna lista kommer att kringskära lärarnas möjlighet och frihet att forma sin undervisning. Dessutom riskerar en nationellt fastslagen läslista bli ett trubbigt verktyg för att uppmuntra och möta elevernas intresse för skönlitteratur.

Redan en kanon?

Frågan är dock om vi inte redan nu har en kanon som är till stöd för oss lärare, även utan den läslista som Tidöavtalet vurmar för. Denna kanon är friare och är varken tryckt eller uttalad på det sätt som regeringen och SD tänker sig. Det är en kanon som utbildade människor tagit till sig genom sin akademiska utbildning i litteraturvetenskap men som också ständigt uppdateras och kompletteras av ny och aktuell litteratur som väljs ut av professionen, det vill säga utbildade lärare.

Å ena sidan strävar regeringen efter att fler ska välja läraryrket, att läraryrket ska bli mer attraktivt. Å den andra vill regeringen detaljstyra oss lärare. Det är en omöjlig ekvation.