Valrörelsen riskerar att suga in civilsamhället i kulturkriget

Altinget Civilsamhälle lanserades den 5 maj i år, när Nystaprojektet gick in i sin slutperiod. Nysta presenterade 100 förslag för hur civilsamhället bättre ska kunna bidra till samhällsbygget. Det var konkretion och sakfrågor.

Förlorade nyanser

Kontrasten till debatten om studieförbunden kunde inte ha varit mycket större. Demokratibärare eller genomkorrupta? För eller emot? Debattörernas politiska hemvist har varit den säkraste indikatorn på vilket svaret blir. Nyanserna har ofta gått förlorade.

Men medan kritiken mot studieförbunden har fått mycket medial uppmärksamhet, så har de sakpolitiska förslagen i Nystarapporten inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Få vet vad IOP är, få känner till den förväntade propositionen för idéburna aktörer i välfärden. Och hur många har hört om förslaget att ta bort internmomsen, en mervärdesskatt som i dag beräknas kosta Medborgaskolan cirka en miljon kronor om året?

Blir identitetspolitik

När jag ser tillbaka på 2021 och blickar framåt mot valåret 2022 så anar jag därför att civilsamhällesfrågorna bara blir en del av valrörelsen om en sorts kulturkrigs- och identitetspolitiskt raster läggs över dem. ”Ingen vinner ett val på civilsamhällesfrågor”, har länge varit en sanning. 

Identitetspolitik? Ja, delar av högern verkar av princip vara skeptisk till folkbildning och bistånd, delar av miljörörelsen tar närmast reflexmässigt ställning för den politiska vänsterkanten, oavsett sakfrågorna. Den sakpolitiska diskussionen får stå tillbaka för en sorts hundvisslepolitik, där signalerna går de flesta förbi men uppfattas av den tänkta målgruppen.

Risk för ryckighet

Vanligtvis brukar man säga att den vars frågor diskuteras tjänar på det. Ett alternativt synsätt är att stora delar av civilsamhället har mycket att förlora på att dras in i den ökade polariseringens centrifugalkraft.

Min avsikt är inte att förklara för vare sig politiker eller civilsamhällesorganisationer vad de ska tycka eller göra. Däremot bör man vara medveten om att den önskan många uttrycker om långsiktiga spelregler och kontinuitet när det gäller civilsamhällets förutsättningar riskerar att i stället ta ett steg åt andra hållet. Det kan leda till en ryckighet, om förutsättningarna drastiskt förändras varje gång det blir färgskifte på regeringen.

Dagens boktips

Under det kommande året förväntas propositioner om demokrativillkor för civilsamhället och för religiösa samfund. Under hösten och vintern har jag i tanken ofta återkommit till detta när jag har läst två böcker: Kjell Östbergs ”Folk i rörelse” (Ordfront) och Johan von Essen (red) ”Det svenska civilsamhället – en introduktion” (Ideell arena och Idealistas förlag).

När ”Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället” (SOU 2019:35) kom, reagerade många inom sektorn med bestörtning. Man kan ana frustrationen bakom den sakliga remissvarsprosan. 

– Det var ett chockartat uppvaknande för många av oss. En gång var det folkrörelserna som bar kampen för demokrati i Sverige, men i dag behandlas civilsamhället som en säkerhetsrisk eller rentav ett potentiellt hot mot demokratin. Utredaren föreslog på allvar att organisationerna ska kunna hållas ansvariga för vad enskilda medlemmar gör, sa en insatt person när vi pratade allmänt om läget.

Nu tar vi julhelg

Det här är några de frågor jag har funderat mest på under Altinget Civilsamhälles snart avslutade första kalenderår. Mottagandet har varit närmast överväldigande. Ett varmt tack för alla era nyhetstips, debattartiklar (se de mest lästa i länken nedan) och kommentarer. Fortsätt med det under 2022. 

Men först tar vi ledigt. Min kollega Marie Lundahl och jag önskar alla er som firar en riktigt God Jul. Den 12 januari är vi tillbaka med nästa nyhetsbrev.

{{toplink}}

anders@altinget.se