15 års kamp för politiska ambassadörer är över

Det är fantastiskt att vinna. Men vissa segrar kan ändå smaka bittert.

Ända sedan 2009 har Lars Løkke Rasmussen kämpat för att få utse politiska ambassadörer. Nu har han slutligen övervunnit det enorma motståndet i både Folketinget och statsförvaltningen – och så kan han inte hitta en kandidat som vill ha jobbet.

15 år efter att Lars Løkke Rasmussen (M) för första gången erbjöd en politiker möjligheten att bli ambassadör nådde han i våras till slut sitt mål. Ambassaden i Japan var den plats där triumfen skulle fullbordas.

Här skulle Lars Sandahl utses till ambassadör och därmed bana väg för att sådana poster skulle kunna tillsättas av andra än utrikestjänstens egna diplomater.

Men kandidaten tackade nej. 

Så när diplomaten Jarl Frijs-Madsen i december tillträder som ambassadör i Tokyo är det visserligen en befordran av en skicklig ambassadör – men också ett stort bakslag för regeringens plan att öppna dörren för politiska utnämningar inom diplomatin.

Frijs-Madsen hade sökt tjänsten i Japan när den utlystes i början av 2024 – och enligt uppgifter till Altinget stod han högst upp på utrikesministeriets lista över kvalificerade kandidater. Men i stället skickades han till Kanada, där han tillträdde i augusti och där han så sent som i fredags togs emot av Kanadas generalguvernör för att överlämna sina så kallade kreditivbrev.

Han fick inte tjänsten i Japan. Den hölls öppen och var utsedd till den plats där Danmark till slut skulle få sin första riktiga, politiskt tillsatta ambassadör.

Regeringen hade till och med gjort upp en plan för att mildra en del av den väntade kritiken: I stället för att skicka iväg en pensionerad politiker ville man utse en kandidat från näringslivet – och inte vilken kandidat som helst.

Blickarna riktades mot en av Danmarks mest respekterade företagsledare, Lars Sandahl Sørensen.
Som tidigare toppchef för SAS och nu vd för Dansk Industri åtnjuter han en enorm respekt både i näringslivet och på Christiansborg, inte minst för sin förmåga att agera politiskt.

Den perfekta kandidaten

Tjänsten i Tokyo skulle vara perfekt eftersom ambassadörsposten där i hög grad fokuserar på kommersiella intressen – och eftersom Lars Sandahl faktiskt redan har bott i Japan i flera omgångar. Som om inte det vore nog har Sandahl också ett förflutet inom utrikesförvaltningen, där han i slutet av 1980-talet var utsänd till Sidney.

Kort sagt, DI-chefen var den perfekta kandidaten. Men den perfekta kandidaten tackade nej.
Därför kommer karriärdiplomaten Jarl Frijs-Madsen nu ändå att få posten i Japan. Och därmed rann 15 års hårt arbete för att få politiskt utsedda diplomater igen ut i sanden. 

Första gången Lars Løkke Rasmussen försökte introducera politiskt utsedda ambassadörer var 2009. Som statsminister i VK-regeringen erbjöd han både Poul Nyrup Rasmussen och Mogens Lykketoft att bli ambassadörer.

Genom att utse två socialdemokrater skulle VK-regeringen försöka mildra den förutsägbara kritiken om nepotism. Men både Nyrup och Lykketoft tackade nej.

Året därpå gjorde Løkke ett nytt försök. Han uppfann en ny titel som ”exportambassadör” och utnämnde fem tidigare ministrar, däribland Uffe Ellemann-Jensen (Vänster) och Ritt Bjerregaard (S).
De fick inte ambassadörsposter i traditionell bemärkelse, utan skulle genom sina politiska kontakter främja danska affärsintressen i olika länder och världsdelar. De nya posterna avskaffades redan året därpå då Helle Thorning-Schmidt (S) bildade sin första regering.

Konsuln tvungen att lära sig tyska

När Løkke blev statsminister igen gjorde han ett nytt försök att slå ett hål i diplomatins mur.
I december 2016 utnämnde regeringen den nyligen avgångne kulturministern Bertel Haarder (Venstre) till ny generalkonsul i Flensburg. Men då den sittande generalkonsuln klagade över avskedandet drog Bertel Haarder tillbaka sin kandidatur.
 
Regeringen gav dock inte upp och sommaren 2017 utsågs ytterligare en liberal, den tidigare folketingsledamoten Kim Andersen, till posten.
 
I år blir han ersatt av den socialdemokratiska folketingsledamoten Annette Lind, som på sociala medier delade med sig till sina följare om sina kval om att överhuvudtaget lära sig tyska innan hon skulle ta över posten.

Det är just den typen av historier som får experter, tjänstemän och näringsliv att varna för politiskt tillsatta ambassadörer.

De befarar att diplomatin i värsta fall kan bli en lekplats för före detta politiker, som visserligen kan ha varit skickliga ministrar eller parlamentariker men som inte alls kan det diplomatiska hantverket.
Som flera har sagt: När du flyger vill du ha en erfaren pilot. Varför skulle du inte vilja ha en erfaren diplomat i spetsen för en ambassad?

Bland de anställda i utrikesministeriet finns också en risk att det blir ännu svårare att behålla kvalificerade medarbetare om de efter år av hårt arbete – på slitsamma utposter – ändå blir omsprungna när ambassadörsposterna ska tillsättas.

Motstånd ses som hysteriskt

I regeringen anses rädslan vara överdriven.

Även om det finns respekt för den danska utrikesförvaltningen så upplevs det hårda motståndet mot politiskt tillsatta diplomater som en smula hysteriskt.

I regeringens riktlinjer står det att regeringen endast ska ”upprätthålla möjligheten att det i särskilda fall kan utnämnas politiskt utsedda ambassadörer”.

Källor i regeringen vänder också upp och ner på statsförvaltningens argumentation: om en diplomats arbete inte längre är ett kall för livet, kan det finnas ett behov av personer utifrån som har ett lämpligt nätverk och tillräcklig stor genomslagskraft för att försvara danska intressen.

Och som Lars Løkke Rasmussen har sagt flera gånger: Finns det verkligen någon som skulle hävda att Margrethe Vestager inte skulle vara kvalificerad att bli ambassadör?

Även om motståndet inom statsförvaltningen är intakt har de flesta på Asiatisk Plads (där utrikesministeriet ligger, reds. anm.) för länge sedan ställt in sig på att slaget om de politiskt tillsatta ambassadörerna är förlorat.

Detta står i regeringens riktlinjer, och enligt Altingets uppgifter har utrikesministeriets departementschef Jeppe Tranholm-Mikkelsen gjort det helt klart för sitt folk att regeringen inte kommer att låta sig pressas till att ge upp tanken.

643 diplomater undertecknade protestbrev

2021 försökte Mette Frederiksens S-regering på nytt att införa politiskt tillsatta diplomater. Den förste var den tidigare utrikesministern Kristian Jensen (Venstre), men han fick titeln ”särskilt sändebud” med ansvar för att säkra Danmarks plats i FN:s säkerhetsråd. Posten togs senare över av en annan före detta utrikesminister, Holger K. Nielsen (SF).

Det var egentligen en tjänst som statstjänsteman – och den tjänsten upphörde när Danmark fick posten i säkerhetsrådet sommaren 2024.

Även om det handlade om en mycket perifer post undertecknade 643 diplomater – däribland många framstående profiler – ett protestbrev till den dåvarande utrikesministern Jeppe Kofod (S) när utnämningen ägde rum 2021.

Respekt för Lars Løkke Rasmussen

Den typen av internt uppror var det inte tal om denna gång. För trots oenigheten om de politiska utnämningarna finns det en enorm respekt för Lars Løkke Rasmussen i utrikesministeriet.

Det beror bland annat på att han genom sin position i regeringen för första gången på många år har kunnat hålla departementet från nedskärningar och tvärtom säkrat nya resurser. Dels är hans utrikespolitiska öga så precist att många inom diplomatin inte kan tänka sig en bättre minister.

På så sätt har Lars Løkke vunnit striden.

Efter 15 års politisk kamp har han övertygat Socialdemokraterna om att politiskt tillsatta ambassadörer är en bra idé. Han har fått majoritet för det i Folketinget. Han har övervunnit det enorma motståndet inom statsförvaltningen. Och i våras hade han också hittat den post som skulle fungera som murbräcka.

Det enda han behövde var en ambassadör att skicka iväg. Men kandidaten sa nej.

Varför vet vi inte.

Var är Vestager när du behöver henne?

Men Lars Sandahls avslag sätter fingret på ett problem som kan bli svårt att lösa: För kandidater med en framgångsrik karriär i näringslivet kommer jobbet som ambassadör på många sätt att vara ett steg nedåt.

Lönen är hög – men inte i närheten av lika hög som i näringslivstoppen, och även för en ambassadör är jobbet fyllt av ganska mycket arbete, från att ta emot danska politiker på flygplatsen till att förbereda efterlevnadsrapporter och rapporter hem till departementet.

Kanske måste regeringen återigen vända sig mot tidigare politiker om de vill genomföra
planen med politiskt tillsatta ambassadörer.

Om Margrethe Vestager börjar bli uttråkad när hennes tid som EU-kommissionär går mot sitt slut vet hon vem hon ska ringa.

Artikeln är översatt från Altinget.dk.