En öppen process vore bra både för S och för politiken
Med Stefan Löfvens avgångsbesked startade processen att vaska fram en ny ledare för Socialdemokraterna – en process som innebär kandidater som säger att de inte vill bli partiledare och ett hemlighetsmakeri utan motstycke. Det vore välgörande om socialdemokratin vågade öppna processen och låta den handla om ett politiskt vägval.
Kommentarerna om Stefan Löfvens avgång har inte låtit vänta på sig. Respekt för en ärlig och rättskaffens person har blandats med mer politiskt laddade och konfrontativa kommentarer. Själv fastnade jag för vad den tidigare riksdagsledamoten för Liberalerna, Birgitta Ohlsson, skrev på Instagram. Hennes ord är träffande eftersom de inte bara handlar om Löfven utan också om vilket land Sverige är och förhoppningsvis också kan fortsätta vara:
”Men jag har samtidigt alltid haft yttersta respekt för honom som människa och politiker. Det är inte heller i alla länder en fosterhemspojke som sedan arbetat på golvet inom industrin har möjligheten att bli statsminister. Det säger något om det fantastiska Sverige vi lever i”.
Förflyttade socialdemokratin högerut
För en del kommer just hans personliga historia vara det som blir hans eftermäle, för andra kommer han bli ihågkommen som pragmatikern som man aldrig riktigt visste var han stod politiskt och som förflyttade socialdemokratin ytterligare några steg åt högerut. Något som säkert de flesta kan ge honom erkännande för är att han lyckades samla sitt parti och skapa lugn och stabilitet efter Juholts avhopp i köpcentret Flanaden i Oskarshamn för snart ett decennium sedan.
Politiskt har socialdemokratin gått på tomgång under lång tid, kompromissandet och pragmatismen har inte hjälpt den politiska tydligheten och partiledarens retorik har varit ganska slapp. Därför blev jag positivt överraskad över den väv av personlig berättelse, ideologiska budskap, klassiska socialdemokratiska sakfrågor som levererades i sommartalet i söndags. Nu visade det sig att talet snarare än att vara ett avstamp och omtag inför valet, skulle bli Löfvens politiska testamente.
Partiledarval handlar alltför sällan om politik
De politiska utmaningarna för socialdemokratin och Löfvens efterträdare är många. En av dem är att genomföra en politik som kan få de många manliga arbetarväljarna att vända tillbaka till partiet och de kvinnliga att stanna kvar. För väljarkåren handlar politiken om vardagen, om ojämlikheten och orättvisorna. Förändringarna som det talas om i talen måste omsättas i praktiken, de måste synas. Annars är de ingenting värda.
Tyvärr handlar partiledarval i allt för liten utsträckning om politik. Visst kan politiska skillnader marknadsföras om det finns flera partiledarkandidater, men samtidigt handlar det ofta om att vinna acceptans hos en bred mittenfåra i partiet. Sådant som attityd, framtoning och potential att slå igenom är betydligt viktigare.
För socialdemokratins del, som av tradition har en mer sluten process än många andra partier och även en kultur av att ingen offentligt uttrycker att de vill bli partiledare, är det ännu mer diffust hur framvaskningen av en ledare går till. Därför får man hoppas att kraven från bland annat Reformisterna, som kräver en öppnare process, får gehör. Och att processen och partiledarvalet kommer att handla om politik. Det skulle vara välgörande för svensk politik i allmänhet och för socialdemokratin i synnerhet.
Anna Ekström som bubblare?
De flesta som har kommenterat det kommande partiledarvalet i media verkar överens om att personen som ska efterträda Löfven bör ha statsrådserfarenhet. Att personen ska hämtas i den nuvarande regeringen verkar också ganska givet. En annan aspekt som verkar vara tämligen hårt inristad i kravlistan är att personen ska vara kvinna. Så bra känner väl de flesta väljare socialdemokratin att de vet att partiet skulle ha mycket svårt för att motstå den historiska möjligheten att utse partiledaren som blir Sveriges första kvinnliga statsminister.
Det finns givetvis kompetenta och erfarna kvinnor i den socialdemokratiska toppen. De flesta politiska bedömare verkar vara överens om att Magdalena Andersson är den givna om hon vill. Om så inte är fallet, får vi se Anna Ekström som bubblare?
Inga avgångsbesked från Sabuni
Apropå sommartal. Igår höll Liberalernas ledare Nyamko Sabuni sitt tal.
Säkert satt en och annan som bryr sig om Liberalernas väl och ve, rörelsens historiska arv och fortsatta riksdagsexistens och hoppades på att att Sabuni skulle göra en Löfven i gårdagens sommartal. Men förgäves.
I riksdagen kan väl ingen annan ha något vettigt att tillföra?
Politikernas ovana att överdriva skadar förtroendet för politiken
