Riv muren mellan regioners och kommuners IT-system, Hallengren
Bristen på statlig styrning av den digitala infrastrukturen är en av hälso- och sjukvårdens största utmaningar. Att inte staten tagit ett större ansvar för att ordna upp den här situationen är märkligt. Det skriver Amelie Tarschys Ingre (L), ordförande i innovations- och utvecklingsutskottet i Region Stockholm.
Hur många patienter drabbas av vårdskador på grund av barriären mellan regioners och kommuners olika journalsystem? Den frågan har jag ställt mig allt oftare under senare tid. Som ansvarig för Region Stockholms digitalisering har jag förmånen att träffa olika patientgrupper och verksamheter som ingår i sjukvårdens ekosystem och bilden som framträder är tydlig: Bristen på statlig styrning av den digitala infrastrukturen är en av hälso- och sjukvårdens största utmaningar.
Patienter far illa
Låt mig illustrera med ett exempel. En multisjuk äldre person, vi kan kalla honom Gustav, blir inlagd på sjukhus för behandling av njursvikt. Gustav blir strax utskriven och får av läkare instruktioner om kost och medicinering. Eftersom Gustav även lider av demens med minnesproblematik glömmer han instruktionerna så fort han kommit tillbaka till sitt äldreboende. Personalen på äldreboendet försöker hjälpa honom bäst de kan men får inte läsa Gustavs journal eftersom de saknar behörighet i regionens journalsystem. Gustav blir på grund av utebliven medicinering och felaktig kost snart sämre och måste snart läggas in på sjukhus på nytt vilket blir början på en ny ”vårdkarusell”.
Exemplet kanske låter extremt, men så här kan det faktiskt se ut. Anledningen är att ”sammanhållen journalföring” endast är möjlig mellan vårdgivare. Eftersom vården främst är en regional angelägenhet kan det vara svårt – för att inte säga omöjligt – för kommunens omsorgspersonal att ta del av sjukhuspersonalens instruktioner.
Digital mur
För att överbrygga den digitala mur som rests mellan regioner och kommuner väljer många sjukhus att skriva ut fysiska handlingar som patienten får med sig vid utskrivning. Det är förstås bättre än alternativet (inget informationsutbyte alls), men fysiska handlingar kan lätt tappas bort, särskilt om det finns en bakomliggande demensproblematik.
Att inte staten tagit ett större ansvar för att ordna upp den här situationen är märkligt. Experter har under flera års tid påpekat att patienter faller mellan stolarna och riskerar att fara illa. Ändå har väldigt lite hänt.
Kanske är det denna avsaknad av handlingskraft som gör att E-hälsomyndigheten i en rapport från i fjol påpekar att det finns ”anledning för staten att ta ett tydligt ansvar i frågor som är centrala för den digitala informationsförsörjningen och den underliggande digitala infrastrukturen inom hälsodataområdet”. Bakgrunden är bland annat en statlig utredning (SOU 2014:23) som redan 2014 lade förslag för att underlätta delningen av information mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Kontinuiteten i vården påverkas
Det har nu snart gått åtta år sedan utredningen presenterades, vilket är lika länge som Socialdemokraterna haft makten i Rosenbad och socialdepartementet. Ursäkter som ”vi har inte hunnit” eller ”frågan är svår och komplex” duger faktiskt inte när patienter far illa.
Det går heller inte att gömma sig bakom ett resonemang om att den personliga integriteten skulle hotas av bättre informationsdelning. Naturligtvis måste den personliga integriteten värnas – känsliga uppgifter om hälsotillstånd och sjukdomshistoria får aldrig hamna i obehörigas händer. Men de lagar som reglerar sekretess och offentlighet får heller aldrig vara så omoderna att patienters behov av kontinuitet och trygghet får stryka på foten. Om andra länder kan riva muren mellan regioners och kommuners IT-system så kan Sverige, men det är bara regeringen som har verktyget att lägga en skarp proposition inför riksdagen.
Den som har den största hammaren är förstås socialminister Lena Hallengren (S) själv. Hon har nu chansen under månaderna fram till valet att göra verklig skillnad för Gustav och ett otal andra patienter som är i samma situation. Vad väntar hon på?
Nedprioriteringen av bildning är en demokratisk otjänst
Sida ska inte driva opinion
