Reformera valsystemet och ge mer makt åt enskilda ledamöter
Valsystemet borde reformeras i grunden. Det system vi har i dag, där partier i praktiken bestämmer över enskilda ledamöter, har nackdelar. Och det är ett system som paradoxalt nog både låser politiken och öppnar upp för snabba svängningar.
I dag har det gått en vecka sedan Vänsterpartiet röstade mot Sveriges hjälp till Ukraina i form av pansarskott, trots att det ska ha funnits en majoritet för stödet i såväl yttersta partiledningen som i riksdagsgruppen. Om jag för två månader sedan tyckte frågan om riksdagsledamöters personliga mandat aktualiserats borde det idag vara uppenbart för de flesta: det system vi har i dag, där partier i praktiken bestämmer över enskilda ledamöter, är inte utan nackdelar.
Modesta förändringar
Med jämna mellanrum utreds de svenska grundlagarna, med mer eller mindre snävt fokus. För snart 20 år sedan tillsatte regeringen Persson den grundlagsutredning som senast fördjupade sig i just valsystemet. Uppdragets målbild var ”att stärka och fördjupa den svenska folkstyrelsen, att öka medborgarnas förtroende för demokratins funktionssätt och att höja valdeltagandet”. Resultatet, den gången, blev ganska modesta förändringar, men utredningen och dess olika delrapporter kan ge en intressant inblick i både vårt svenska system som hur det ser ut i andra delar av den demokratiska världen.
Reformeras i grunden
Den första delrapporten fokuserar just på valsystem och hur olika sätt att utforma dessa påverkar hur våra röster i slutändan representeras av de folkvalda. Stort fokus hamnar på proportionaliteten, och hur väl den slutliga sammansättningen av ett lands parlament stämmer överens med hur röstfördelningen sett ut mellan de olika kandiderande partierna. Detta ses som ett bra mått på hur väl väljarna representeras, och det finns belägg för att en stor skillnad mellan röstfördelning och mandatfördelning gör att väljare känner att deras röster inte räknas.
Jag har själv i en tidigare krönika nämnt att jag gärna hade tagit bort riksdagsspärren för att göra det lättare för fler partier att ta sig in, och därmed för fler väljare att känna sig och sina åsikter representerade.
Ännu hellre ser jag dock att valsystemet reformeras i grunden. Nackdelen med fokus på proportionalitet är nämligen att det redan från början bygger in tanken på de enskilda ledamöterna som bundna till sina partier och partilinjer. Och det är ett system som paradoxalt nog både låser politiken och öppnar upp för snabba svängningar.
Ny partilinje att förhålla sig till
Om vi återgår till Vänsterpartiet och pansarskotten visar den senaste veckans skeenden båda dessa saker. Vid själva omröstningen ansåg flera av ledamöterna att de inte kunde rösta som de egentligen ville, de var bundna av skrivningar och tidigare kongressbeslut. Men bara någon dag senare har de fattat ett nytt beslut på toppnivå i partiet, och plötsligt skulle de alla ha röstat annorlunda. Liknande effekter har setts vid partiledarbyten och andra skeenden som lett till att hela partigrupper plötsligt fått en ny partilinje att förhålla sig till.
Den som är mån om att våra parlamentariska församlingar ska återspegla befolkningens åsikter proportionellt bör nog fundera på hur snabbt motsvarande opinionsändringar skulle ske bland alla medborgare.
Stärk personvalen
Vad önskar jag mig då istället? En renodlad övergång till personval i enmansvalkretsar kanske ligger lite väl långt bort, och har också sina problem. Men att stärka personvalen ytterligare vore nog en god idé. Det skulle till exempel kunna ske genom att, likt vissa partier i Danmark, låta väljarnas röster helt avgöra vilka kandidater som kommer in.
Eller genom att som i Finland öppna upp även för oberoende att kandidera, helt utan partier. Faktum är att det finns otaliga möjligheter, och ju mer jag intresserat mig för frågan desto fler möjliga valsystem har jag upptäckt. Och desto mer övertygad har jag blivit om att vårt bör ändras.
Vi är dåligt rustade även för nästa pandemi – behövs fler krisövningar
Kris i mittens rike
